Jag funderar över lyckliga slut à la sagor och filmer. Funderar över vad som krävs för ett lyckligt slut. Hur mycket bra som behövs i slutet för att kompensera för tidigare dåligheter. Kan det bli ett lyckligt slut oavsett hur mycket och hemsk skit det varit på vägen? Och räcker det med en tydlig uppåtgående trend på ”slutet”, eller måste det upp i en nivå som är fantastiskare än det hemska varit hemskt? Och hur åstadkommer man det om det hemska varit riktigt jävla hemskt?
jul 28 2016
2 kommentarer
Är det inte så att vi människor har en tendens att på sikt ”glömma av” eller åtminstone inte uppleva svårigheter som så svåra i efterhand? I alla fall inte som vi gjorde i själva stunden. Hur vi upplever vårt liv färgas nog i mångt och mycket av hur vi mår i stunden.
Frågan är vad slut ska betyda i livet. Jag skulle säga att livet består av en mer eller mindre gles serie av lyckliga ögonblick åtskilda av, i bästa fall, perioder av strävan under vilka man ser nästa lyckliga ögonblick framför sig som Lyckan – en evig platå snarare än ett ögonblick. (Det naturliga urvalet bidrar till att inbilla en att lycka är något man uppnår och behåller för att få en att sträva med större kraft, men i själva verket klingar den alltid av.)
Förutom strävan kan man råka ut för avgrunder, där man inte ser något lyckligt ögonblick framför sig. Men visst är det trots allt möjligt att nå lyckliga ögonblick efter att man befunnit sig i en avgrund. Jag tror inte avgrunden innebär att det lyckliga behöver vara vare sig mer eller mindre fantastiskt. Slut däremot, har nog bara sagorna och filmerna. Om man inte räknar döden som ett slut, och den är knappast lycklig, annat än möjligen relativt i förhållande till ett outhärdligt och oföränderligt lidande.