Skäms

Älskling, jag skäms. Jag lovade att ta hand om barnen. Jag trodde jag skulle klara det. Klara det här.

Jag klarade det över förväntan hela det där året du fick extra, långt mycket bättre än vad jag skulle förväntat mig av mig själv i en sådan situation.

Men det var så länge du fanns kvar. Så länge du liksom på något vis tog hand om mig, genom din existens och närvaro.

Nu behöver jag kunna ta hand om både barnen och mig själv. Och det räcker jag inte till för. Jag räcker inte ens till för att ta hand om mig själv. Att ta hand om sig själv är bland det svåraste som finns, och funkar väl egentligen bara bra om man faktiskt mår hyfsat bra.

Jag mår inte hyfsat bra. Eller ens nåt i närheten av det. Jag mår skit. Och i detta skitmående ska jag ta hand om två till som också sörjer, som också på olika sätt är omotiverade, oinspirerade och ledsna. Och i åldrar där det även under normala omständigheter behövs någon som orkar vara kraften och ordningen.

Så jag skäms. För jag håller inte vad jag lovat dig. Jag reder inte ut ens det allra viktigaste. Egentligen har jag liksom inte ens ork att försöka.