Du var en prylsamlare av rang. Utöver mängder av tidningar så har du genom åren (sedan långt innan min tid) samlat på dig oändliga mängder med grejer, framför allt inom datorer och musik. Med en bred definition i båda fallen. Vad gäller datorer så inkluderar det märkliga telefoner, räknemaskiner och annat från datorernas obskyra ungdom likaväl som hyfsat fungerande TV-spelskonsoler och små handhållna spel. Vad gäller musik så har det dels varit akustiska instrument (många i din bekantskapskrets vet säkert om att du bytte till dig mandolinen för en kebab), dels synthar, trummaskiner och inspelningsutrustning av olika slag.
Det bortersta rummet i vårt hus heter sedan länge Studion. För det skulle bli en sådan. Du skulle sätta upp en inspelningsstudio av dina synthar och annat. Jag skulle ha möjlighet till lite dansträning i liten skala. Men framför allt skulle vi göra musik där.
Det blev det inte mycket med. Din förmåga att släpa hem fler synthar och mer datorskrot var större än din förmåga att komma till skott att faktiskt använda dem. Gissningsvis bland annat för att en hel del av prylarna också först behövde lite ompyssling för att fungera. Men framför allt var det nog roligare att rota runt bland elektronik på stora loppisar och drömma tillsammans med nätvänner om allt det där man skulle göra den dagen man fick tummen ur och kom till skott och fick saker gjorda.
Men rummet blev alltmer belamrat och överfullt. Fler och fler saker.
Och ja, jag försökte få dig att komma till skott. Ett antal gånger. Och du var på gång: skaffade hem hyllor att ha sakerna på, började rigga det ena och det andra och förbereda och… så fastnade du med någon av prylarna som behövde få elektroniken invändig tandborstad eller nåt. Och sedan pockade livet runtomkring på uppmärksamhet, och så blev det inte mer. Typ.
Och jag tänker på Fritjof Nilsson Piratens gravsten. För på slutet verkar det som att du liksom ändå började inse att du behövde inrikta dig på att se till att faktiskt spela in innan det bev försent. Skaffade hem kompletterande saker för att kunna spela in enkelt och osmidigt och okomplicerat ihop med tolvåringen. Fast ni hann inte.
Idag har en av dina polare varit här för att titta på synthar och annat sånt. För att kunna hjälpa mig att ta hand om det – behålla en del, göra sig av med annat. Och när jag vadat runt där bland sladdar och lådor och elektronik så har jag faktiskt blivit arg. Arg på dig. För alltså, så jävla svårt hade det inte varit att bestämma sig och prioritera att få ordning på en lagom stor mängd av det och göra sig av med resten. Så att vi faktiskt hade kunnat och hunnit göra musik tillsammans, hela familjen. Ja, det var en fråga om prioriteringar. Och kanske var det roligare att samla på skräpet och drömma än att göra något med det på riktigt? Fast det tror jag inte. Jag tror bara att du hade problem med att få tummen ur. Jag var bättre på det än du. Och i de flesta sammanhang så kunde jag se till att få saker att hända. Men det här var ditt område. Där tyckte jag att det var du som fick se till att saker hände – jag kunde inte göra mer än att sparka dig i baken, tyckte jag. Och det gjorde jag som sagt var med jämna mellanrum. Men det räckte inte.
Ja, jag är arg på dig för det. Och i just det fallet är det faktiskt inte mitt fel alls.
Under många år sa vi att vi inte skulle gifta oss. För att vi inte tyckte att giftermål var väsentligt för att visa att vi älskade varandra, och för att jag tyckte att bröllop ofta var så konstiga tillställningar. Och den här biten med att ärva varandra eller att dela på värdet av prylarna i hushållet om man gick isär brukade jag kommentera ungefär med ”Och vad ska jag med dina synthar till?”. Skulle vi mot förmodan skiljas så tyckte jag liksom du kunde behålla dina synthar utan att deras eventuella värde skulle trassla till något.
Men sedan gifte vi oss ändå, för att det var enklast juridiskt sett när man har barn. Och nu står jag här med dina synthar. Tur du har vänner som kan hjälpa mig med dem :-)
