Jag har brukat tänka på oss som det strävsamma paret. När resten av världen rusar på, med långa semesterresor och köp av nya prylar och annat, så har vi kämpat på i det lilla. Det något långsammare livet. Ett liv där saker tar tid. För det tar mer tid att odla sin egen mat än att köpa i affären. Det tar mer tid att renovera och laga de saker som finns än att köpa nytt. Och så vidare.
Det är ju en fråga om vad man tycker är rätt. En fråga om att stå upp för sina värderingar. Leva som man lär.
Och redan innan stångades jag trots allt hela tiden med frågor om ifall jag prioriterade rätt. Eftersom tiden aldrig räcker så blir det alltid en fråga om prioriteringar. Så vad är viktigast: sköta trädgården, städa, få ordning på huset (alltså renovera)? Hur man än gör känns det alltid som att man säkert kunde valt bättre…
Men ändå. Hela biten med att kunna leva det där strävsamma livet, där man köper gamla fönster och renoverar, där man lagar byxor istället för att köpa nya… det bygger ju hela tiden på att det faktiskt finns tid. (Eller möjligen på att det inte finns några andra alternativ. Och det är ju inte fallet i vår del av historien.) Och det trodde vi ju att det fanns. I alla fall betydligt mer av än det visade sig finnas.
Strävsamheten får sig en törn när livet tar slut vid 43 års ålder.
Jag skrapar fönster. Fönster vi skaffade hem för ett antal år sedan för att ha till verandan den dag den skulle renoveras. Begagnade fönsterbågar. Fönster som ska skrapas och slipas och oljas och målas. Tillvaratagande av sådant som finns. Hushållande med resurser. Slösande med den begränsade tid vi har i livet. Strävsamhet. Strävsamheten som är rätt för vår planet och för mänskligheten.
Mamma kommer och pratar om när hon skrapade fönster när hon väntade mig. Hon skrapade fönster då. Hennes tid är ännu inte slut. Men älsklingens tid är slut.
Och jag vet inget om vad det är för färg på just de här fönstren och om jag andas in något hälsovådligt, och det visste säkert inte hon heller. Men en del överlever och en del dör. Och älsklingen har gjort massvis med sådana där tveksamt nyttiga saker genom åren, alltid varit den mindre rädda av oss. Men ingen av de dumheter han gjort borde bidra till tjocktarmscancer. Det fanns så mycket han kunde drabbas av, men just det här var bland det minst rimliga.
Och jag tänker på alla tidigare generationer som kämpat. Som aldrig haft något annat val än strävsamheten, trots att en livslängd på 43 år säkert inte ens var att betrakta som kort. Jag tänker på dem med beundran, alla dessa människor som orkat vara strävsamma, trots så mycket sämre förutsättningar och trots att många av dem nog aldrig ens hoppadesfå njuta frukten av sina insatser. Och ja, jag vet att de nog oftast inte hade något val.
