Monthly Archives: juli 2016

Jag har försökt ta hand om tidningshögarna i soffbordet idag. Sex fack för tidningar som fylls till bristningsgränsen blir ju en del till slut. Och ska man kunna tömma det här rummet så är ju det ett steg på vägen.

Rätt många av tidningarna var förstås dina. Level, Linux Voice, Communications ACM, Sonic, Mojo, och så vidare.

Jag har burit upp dem däruppe. För de allra flesta fanns det tidsskriftssamlare. I de allra flesta tidsskriftssamlarna fanns det plats.

Men på längre sikt… vad ska jag spara? Det känns ju dumt att slänga alltsammans. Men jag kommer inte att läsa dem. Är det något av det som är relevant för barnen? Eller är det någon annan jag borde ge dem till?

Alla dessa beslut…

Min oro, ångest, etc brukar sedan många år sätta sig även fysiskt. Normalt sett ”väljer” den om möjligt mina fysiskt redan svaga punkter. Länge var det alltid mina av dansskador besvärliga ljumskar. Sedan efter att jag skadat nacken så drog sig allting dit.

För tillfället verkar det inte riktigt som att jag har någon punkt av det slaget. Jo visserligen magen, som gör ångestont eller vad man ska kalla det nu, precis som förra sommaren – men det är ju liksom inte det muskelonda.

Men nu sätter sig oron i armmusklerna. I första hand i underarmarna och handlederna. Jag tror jag spänner händerna när jag sover. På sistone har jag fått ont i armarna, och igår spred det sig till hela kroppen. Till slut på kvällen trodde jag att jag höll på att få influensa eller nåt. Men nejdå, något sådant verkar inte komma. Även om jag liksom har en lätt feberkänsla och ont på alla möjliga märkliga ställen. (Fast den där feberkänslan har jag haft redan innan det onda kom. Mer som ett fysiskt yttrande av sorgen det också. Och feber är nog inte rätt ord, men jag hittar inget rättare. Det är mer som att känslorna liksom ångar i kroppen.) Utan det verkar liksom bara vara värk i hela kroppen. Som att den senaste veckans djupa sorgkänsla liksom helt satt sig i musklerna nu.

Så just nu är det inte sorgen i sig som är handlingsförlamande. Utan att allting hela tiden gör ont.

Idag har jag klarat av att slänga dina tandborstar. Man får passa på när man är kapabel, liksom.

Och jag tänker att det faktum att du faktiskt inte brydde dig om att ta med egen tandborste till sjukhuset – alltså, att du inte tyckte att jag behövde bry mig om att stoppa ner den till dig, fast jag frågade om jag skulle – förmodligen säger ganska mycket om det skick du var i.

För övrigt har jag faktiskt lyckats ta mig iväg och slängt en massa sunk också. Fyra kassar plast, fyra emballage med papp/kartong, tre kassar med tidningar och liknande, en bytta med glas och en bytta med pant.

Då, på natten på sjukhuset, när du hade dött och låg där stilla i sängen och dina föräldrar kom och hämtade mig och tolvåringen, så plockade vi snabbt ihop dina och våra saker. Tömde rummet på allt utom dig, liksom.

Din mamma tog dina glasögon från bordet. Dina bara en månad gamla glasögon.

Sedan såg jag inte glasögonen mer. Jag funderade ibland över var de blivit av, om din mamma tagit med dem hem eller så. Det kunde ju egentligen kvitta – det var bara min mage som liksom hängde upp sig på det.

Men så för en dryg vecka sedan skulle vi till mina föräldrar över midsommar, och jag packade toalettväskan. Och där låg de ju!

Egentligen borde du haft med dig dem i graven. För utan glasögon är du nästan blind, om man inte ligger precis bredvid varandra, liksom. Men istället ligger de här hemma på en byrå. Ett par nästan oanvända glasögon. Ett par nästan oanvända glasögon som du verkligen behöver. Eller inte.

”Du ställer för stora krav på dig själv”, skulle han förmodligen säga.

Och det skulle han väl på sätt och vis ha rätt i.

Fast jag vet inte vad alternativet skulle vara. Det är JAG som måste ro iland det här. Det finns ingen annan. Det finns folk som snällt erbjuder hjälp, men de allra flesta av dem hjälper bara till om jag har kraft att be om hjälp och ork att tydligt specificera hjälpbehovet och initiera hjälptillfället.

Och de små krav jag ställer på mig själv – att försöka se till att tillvaron inte rasar samman, att se till att pappersarbete sköts och barn och katter får mat och lite till – är ju liksom samtidigt försök att hålla huvudet sysselsatt med något annat än det plågsammaste möjliga, att ta mig bort från det värsta åtminstone en liten stund. Eller inte bort från det, men i alla fall få en annan vinkel. Ett sätt att hålla mig borta från kanten och risken att rasa hela vägen ner till något jag aldrig skulle orka resa mig från.

Ja, jag måste genom det mörkaste djupaste hemskaste – eller hur det nu är flera av er har uttryckt det. Och jag vet inte hur mörkt och djupt det är. Innebär det att jag också måste falla fritt? Om jag ska falla fritt måste det finnas någon som lyfter upp mig sedan. Och det finns inte längre någon sådan. Så jag måste liksom klamra mig fast. Och därför ställer jag krav på mig själv. Kanske för stora. Men kanske ändå nödvändiga.

– För stora krav på mig själv? Ska du säga, som följde med döden och lämnade mig själv kvar här. Det är ditt jävla fel att jag måste ställa för stora krav på mig själv.

Och jag funderar över om en del av de som försöker ta sitt liv gör det nästan som en reningsritual. För att det är enda sättet att faktiskt ta sig ner i det allra djupaste av mörker och enda sättet att sedan komma ut på andra sidan och komma tillbaka och tycka att livet trots allt är ett trevligt alternativ.

Och min kropp gör ont. Armar och ben och nacke gör ont av att jag spänner mig fysiskt för att hantera den mentala smärtan. Jag skulle behöva någon som masserade mig varje dag, för att ta hand om det fysiska resultatet av det här mörkret.

Dagar som går. Dagar som försvinner. Sorgligt outnyttjade meningslösa dagar. Dagar jag kunde göra något vettigt eller nyttigt eller roligt.

Bortsett från att jag inte kan det, för både kropp och själ gör ont.

Och nu är en dag till här. Och jag vill sova men är inte trött nog uppenbarligen.