Jag är ohälsosamt och olämpligt och fult och elakt avundsjuk på en massa människor.
På alla de som bara går isär, skiljer sig, separerar, på vanligt sätt – och finns kvar i livet och kan hjälpa varandra med barnen och svara på frågor och fortsätta finnas i varandras liv, om än inte på samma sätt.
På alla de vars älskade livskamrat dör vid 85 eller 80 eller 70 eller 60 eller till och med 50 års ålder. Vilka jävla lyckostar!
På alla de som får leva hela den där tiden – ett år, eller sex månader, eller tre månader – som läkaren gjort en kvalificerad gissning om, eller rentav ännu längre.
På alla de som får den där tiden tillsammans när barnen blivit stora som folk alltid envisas med att tjata om när barnen är små och allting är jobbigt och vissa minsann hela tiden ska påpeka att småbarnstiden är så kort och att er tid kommer sedan.
På alla de som faktiskt får gå vidare från småbarnstiden istället för att liksom få en extrados av den för att barnen blir ledsna och otrygga, eller vad man nu ska kalla det, för att den ena föräldern dör, samtidigt som man själv som ”nyfödd” ensamstående står med hela sin egen sorg och inte har någon som kan ta hand om den.
Det är fult att vara avundsjuk. Speciellt på folk som ju inte gjort något dumt utan bara haft lite mer tur.
Men jag är jävligt avundsjuk. Oavsett hur jävla fult och fel och olämpligt och elakt det är.
