Monthly Archives: juli 2016

Inte mitt fel

Inte mitt fel.

Aldrig mer.

Jag kunde inte hjälpa!

Aldrig mer.

Inte mitt fel.

Aldrig mer.

Jag kunde inte hjälpa!

Inte mitt fel.

Aldrig mer!

Inte mitt fel.

Aldrig mer!

Aldrig mer!!

Också tröttsamt

Iband blir jag fruktansvärt trött på allt tjafs mellan dem som vill samma sak men som har lite olika lösningar. Dessa eviga hårklyverier och smutskastande kring vilken lösning som är bästa vägen till ”frälsning”.

Ja, ordet frälsning kan ju få symbolisera den religiösa aspekten av det. Olika grupperingar inom en religion som var och en tycker att deras egen tolkning minsann är den enda rätta och som därför på olika sätt bekämpar (fysiskt, verbalt eller på annat sätt) de inom samma religion som har en annan tolkning. För uppenbarligen är det mycket värre att ha en liiite annorlunda tolkning av hur man lever rätt än att ha en helt annan religion :-D

Men de där klassiskt religiösa bråken berör förstås sällan mig. Det som däremot hela tiden finns i min nätliga omgivning handlar om miljö. Till exempel när det handlar om mat. På ena sidan finns de som anser att vi alla helt ska sluta äta animalier. På andra sidan har vi de som tycker att vi löser väldigt mycket bara vi väljer att äta svenskt – närodlat, enligt svenska bättre miljöregler, etc. Ja, och så finns det förstås en väldig massa mittemellan, i olika grader av kombinationer. (Det gör det ju i alla sådana här sammanhang.) Men det tröttsamma är att ytterligheterna mycket hellre ägnar sig åt att bråka om vilken väg som är Den Rätta TM och klanka ner på dem som valt en annan väg, istället för att kritisera dem som inte aktivt gör någotdera.

Eller djurrättsaktivister som gnäller på den som försöker välja bättre kött, för det är minsann inte bra nog.

Eller rabiata cykelförespråkare som gnäller på dem som väljer att skaffa gas- eller elbil, för att det minsann inte är renlärigt nog, för vi måste minsann bums bygga ett helt billöst samhälle i hela landet, och alla som inte inser det är förtappade och inte tillräckligt hängivna, och det är minsann mycket sämre än att köra runt i en bränsleslukande dieselbil.

Eller miljöpartister och centerpartister, båda representanter för partier som aner sig värna miljön, men istället för att tala om gemensamma lösningar och hur man kan samarbeta, och vaför både centerpartiet och miljöpartiet är bättre än flera andra partier, så ägnar man sig åt att smutskasta varandras förslag och tala om varför ens egna lösningar är bättre. Extra tydligt blir detta varje gång det är partiledardebatt i TV. (Och där tycker jag SVT har en stor skuld, genom sitt upplägg. Och så den där jävla blockpolitiken, som liksom ska hänga med, oavsett om den är relevant i en viss fråga.)

Eller som en hel del diskussioner kring feminism och jämställdhet, där man klankar ner på varenda kotte som råkar använda ord på de sätt som varit gängse fram tills för kanske fem år sedan och där man numera i en del samanhang måste sno in sig i så komplicerade definitioner av av man menar när man säger kvinna eller man att de allra flesta människor som egentligen skulle vilja engagera sig knappt vågar öppna munnen/röra tangentbordet, för att risken är så stor att man ska få skit för ordvalet.

Vad ska allt det här tjafsandet vara bra för? Tror ni verkligen att det är det bästa sättet att hjälpa oss framåt?

Tankar om socialt umgänge

Jag funderar mycket kring det där lågmälda umgänget. Det där man liksom ”bara” får i en familj eller i ett kollektiv. Av att bo tillsammans med människor och samagera på samma yta, inom samma väggar, men utan att egentligen avsiktligt umgås mer än kortare stunder.

Som med tedrickandet, liksom.

För alltså, jag lider ju inte brist på folk som vill umgås. Det är bara det att JAG inte vill umgås. Inte på det sättet.

För umgås innebär att man ska ha ett konstant socialt samspel. Prata. Eller göra. Tillsammans. Inte sida vid sida, utan tillsammans.

Och ja, det kan självklart vara trevligt. Ibland. I lagom doser. Men det är inte min starkaste sida. Och det är inte det jag saknar och längtar efter.

En del förstår i alla fall att jag inte har något större intresse av att umgås. Fast de tror nog att det har mest med sorgen att göra. Och ja, det har ju med sorgen att göra, men inte bara. Lika mycket handlar det om att det är så jag funkar, och jag funkar så ännu mer nu, när jag är extra känslig. Och dessutom kan jag inte längre ”gömma mig” bakom älsklingen: låt honom ta över de sociala bitarna när jag inte längre orkar och själv gå och fortsätta med något annat.

Andra förstår inte alls utan verkar tro att det allra bästa man kan göra är att se till att jag har folk att umgås med mest hela tiden. Att det ska hända saker att fylla ut tiden med. Som att de vill hindra mig från att tänka och känna. Som att de tror att jag blivit rädd för spöken och inte ska lämnas ensam. Eller nåt. Fast alltså, att umgås fast jag inte vill eller orkar förstärker bara jobbigheten.

Det sägs ibland nåt i stil med att en äkta vän är någon man kan vara tyst med utan att det blir obekvämt. Jag tänker att en äkta vän snarast är någon som fattar att tysthet, opretentiös kravlös tysthet, många gånger är bättre än att prata.

Och jag funderar på om förälskelsefasen i ett kärleksförhållande till viss del handlar om att man ska umgås tillräckligt intensivt under ett tag för att lyckas komma till det där stadiet av lågmäld tystnad och lågmält umgänge, eftersom det är det som sedan kommer att funka för att leva tillsammans resten av livet.

Och alltså, missförstå mig inte. Jag är tacksam för att det finns vänner omkring mig, vänner som vill hjälpa mig med saker, vänner som vill finnas här för mig, vänner som vill dricka en kopp te och prata. Du behöver inte ha dåligt samvete om du är en av dem. Och jag säger för det mesta ifrån om jag inte vill träffas. Ibland bryskare än folk tycker är okej, tror jag :-)

Men det är komplicerat. Det handlar inte bara om svårigheten i att vara beroende av andras hjälp, utan också om att det tvingar mig att orka vara någon jag egentligen inte är, i en situation som är jobbig redan som det är.

Och som det är nu så blir jag rejält uppstressad bara av vetskapen att det ska komma folk på besök. Fastän jag vill att de ska komma. Just eftersom det är omgärdat av krav: krav på att jag ska orka umgås, orka tänka ut vad jag behöver hjälp med, orka formulera hjälpbehoven, orka vara projektledare.

Ibland är det så tröttsamt

Det finns alltid de som har det värre. Så är det ju. Men det hindrar faktiskt inte att man kan få beklaga sig över sin situation eller önska att saker vore annorlunda eller försöka förändra saker om det är möjligt.

Min älskade man har dött. Det är för jävligt. Men det betyder inte att du inte får beklaga dig över allvarlig sjukdom – eller för den delen en eländig kräksjuka.

Det finns människor som förlorat halva sin familj i kriget eller i flykten undan kriget. Det är verkligen fruktansvärt. Men det betyder inte i sin tur att jag inte får tycka att min sorg är besvärlig.

Det finns de som förlorat sina fullgångna barn strax innan barnen skulle födas. Det är verkligen jättehemskt. Men det betyder inte att de som fött levande barn inte har rätt att tycka att förlossningen var hemsk – oavsett om det berodde på komplikationer eller på personalbrist.

Kvinnor i andra länder har det i många fall mycket sämre än vi kvinnor i Sverige. Men det är inget skäl för oss i Sverige att låta bli att klaga över de orättvisor och problem som finns här. Tvärtom.

Och ja, det dör många människor i terroristdåd och andra hemskheter i Afganistan och Syrien och Turkiet. Men jag är trött på att känna mig som en dålig människa för att jag bryr mig om vad som händer i Paris eller i München i vårt grannland Tyskland.

Nektar

Jag har ju en del blommor i trädgården, blommor som uppskattas av humlor och bin och fjärilar och andra insekter. Gott och väl så.

Ganska ofta funderar jag över olika blommor och deras storlek och deras nektarmängd. Bland de saker som insekterna älskar i min trädgård är till exempel oregano, gurkört, honungsfacelia och stockrosor.

Oreganon har många små blommor. Gurkörten har något färre något större blommor samt ger liksom intrycket av att inget kan finnas i den väldigt öppna blomman. Stockrosorna har få och stora blommor.

Men hur många små oreganoblommor motsvarar en stor stockrosblomma? Om man skulle optimera för insekterna och inte alls ha blommorna för att de är vackra, borde man då satsa på stockrosor eller oregano eller något annat för at maximera? Hur många humlor räcker en stockrosblomma till?

Ja, jag inser att det är bra med blandning – för att de säkert uppskattas av olika insekter, för att de blommar vid delvis olika tillfällen, för att det är bra att sprida riskerna, och så vidare.

Men det hindrar ju inte mig från att stå och fundera när jag ser humlorna fara i och ut ur blommorna :-)

I ett skåp utanför och tittar in

Ibland känns det som att du nog ungefär blivit förflyttd till ett skåp utanför den vanliga tillvaron, ett skåp med ett glasfönster där du står och kan titta in på världen.

Jag vet ju tt det inte är så. Det bara känns så. Det är liksom bara ett av alla sätt som huvudet försöker hantera att du inte finns här, fastän du borde vara här. För döden är fortfarande obegriplig.

Varför anstränga sig, liksom?

Fräser ihop något av majrovor och squash till kvällsmat.

Du skulle säkert gilla det. Och vore du hemma här så skulle jag anstränga mig mer. Lite örtkryddor och annat.

Men sådana extravaganser ägnar man sig inte åt för bara sin egen skull, liksom.

Fönster

Facebooks minnesfunktion påminner mig om fönstren i orangeriet: fönstren som vi förra sommaren rev ut de gamla, köpte nya, målade och satte in – det första tydligen på plats idag för ett år sedan.

Vi hann så många saker under det där knappa extra året du fick, det slår mig gång på gång och fascinerar mig väldigt. Jag är så glad över det alltsammans.

Och jag står och fixar med andra fönster, fönster till verandan. Jag har skrapat nästan fem av de totalt tio, och har målat vitt första strykning på ena sidan på tre. Jag står i orangeriet och målar.

Och jag saknar dig. Jag vill kunna diskutera de här fönstrens egenheter och om jag tänker rätt i att vi löser det efterhand, jag vill fråga dig vilket glasmästeri det var du beställde kompletterande rutor från, jag vill visa dig det jag åstadkommer och diskutera småsaker…

Jag är så glad för den tid vi fick och alt vi hann och allt vi gjorde. Jag är så ledsen över att inte ha dig här längre. Jag står i allt detta vi åstadkommit tillsammans och gläds och plågas på samma gång.

Minnen

22 juli. Vid det här laget skulle du ha varit död, enligt läkarens dystraste prognos, då den 11 april.

Vid ungefär den här tiden för sjutton år sedan var du i Taizé. Och jag var på Österlen med släkten för att fira mormor sjuttioårsdag. Jag tror jag skrev pappersbrev till dig.

Vid ungefär den här tiden för tretton år sedan var du också i Taizé. Och jag var ensam hemma en vecka, gravid med tolvåringen. Jag åt blomkål som visst var lite möglig och fick kli i halsen och ringde sjukvårdsupplysningen för att jag var rädd för om det kunde vara dåligt för barnet. Det tog 45 minuter innan jag kom fram i telefonkön och då hade kliet minskat, och hon på sjukvårdsupplysningen ansåg att det inte var någon fara för barnet, men hon tyckte att jag för min egen skull borde ringa en ambulans och bli körd till sjukhuset. Det gjorde jag inte.

Idag för fem år sedan hade vi barnfri vecka, med barnen hos dina föräldrar, och höll på att renovera tvättstugan – när plötsligt allt fokus flyttades till hemska händelser i Norge.

Idag har jag skrapat fönster och varit och vattnat växter vid din grav. Och nu är det tydligen några som skjuter en massa människor i München.

What’s in a name?

Vår lillskrutt, ja alltså åttaåringen, har ett ganska enkelt och okomplicerat namn. Trestavigt. En konsonant på var position mellan vokalerna. Vi har valt den enklast möjliga stavningen.

En av konsonanterna är ett t. Bara ett enkelt t.

Men det enkla är tydligen det svåra. För ända från början har omvärlden envisats med att klämma in ett h också. Skriva th.

Släktingar redan från början. Och sedan förskolan, och sedan skolan. Det är långt vanligare att det står med th än med t på lappar och annat han får hem. Och det blir liksom bara mer och mer övervikt på th.

Men det där räknas ju som småaktigt att bry sig om – det är väl inget att gnälla över? Så vi säger inget, för det är liksom fult att irritera sig på. Det gör ju ingen praktisk skillnad.

Fast han kommer ju totalt sett att ha sett sitt namn felstavat så oerhört många fler gånger än han sett det rättstavat.

Och som sagt var, det är ett enkelt namn, med en enkel stavning. Inte Sveriges vanligaste namn, men i alla fall ett namn som jag faktiskt förväntar mig att de allra flesta svenskar hört och känner till – och borde kunna stava till.

Och ja, jag har själv dragits med motsvarande problem hela livet.

Och så tänker jag på alla de som har namn som är ovana för oss svenskar, namn från andra språk utan anpassning till svenskan. Självklart är problemet långt mycket värre för dem.