Ringde vårdcentralen prick åtta. Var uppenbarligen för tidigt, så jag fick öppettiderna upplästa, och sedan ringde jag upp direkt ige, och då var systemet igång. Fick tid halv nio.
En bit i det här med att dra sig för att komma till skott med sånt här är ju hela den här biten med att lyckas redogöra för krämporna. Först i telefon och sedan för läkaren. Hur ont har jag? Vilken sorts ont? När gör det mest ont? Hur länge har det gjort ont? Påverkas det av det här och det här och det här? Skitsvåra frågor. Frågor jag oftast känner att jag inte kan svara på. När svaret är vagt och luddigt, hur vet jag då om jag verkligen svarat det som liksom pekade åt rätt håll? Och samtidigt, när jag svarar vagt och luddigt finns risken att jag liksom inte blir tagen på allvar. Avfärdad. Och då är det ju ingen vits med det alls. Då får jag ju inte veta något och blir inte lugnad. Så när jag väl kommer till skott så är det jobbigt på så många sätt. Mentalt påfrestande.
Nå. Jag var hos läkaren. Han pratade och ställde frågor och klämde och pratade. Han tyckte inte att något kändes konstigt eller oroväckande. Pratade om möjligheten att det kan vara tarmfickor. Frågade om magen sköter sig – ja, med hjälp av tre påsar movicol om dagen, sa jag – och om avföringen ser normal ut – tja, så normal den gör med movicol, sa jag, men i alla fall ingen konstig färg och ingen synlig antydan till blod – och om jag kissar normalt – ja, sa jag.
Skickade mig till provtagning, blodprov och urinprov. Jag skulle inte behöva ta nummerlapp (som man annars gör om man kommer för bara provtagning), sa han. men när man sitter där och väntar och väntar och det bara tas folk med nummerlapp så blir man alltmer orolig att man ska behöva sitta där hela dagen, bortglömd, typ. Missuppfattat, typ. Så till slut gick jag och knackade på på labbet. Och blev insläppt. De hade visst haft så mycket att göra att de inte haft tid att kolla om det kommit några interna upprop…
Blodprov – inga problem. Men urinprov – hatar urinprov. Det här att kissa på beställning. Antingen så är man inte kissnödig alls, och man får kämpa för varje droppe, och det är jätteviktigt att varenda droppe hamnar i muggen. (Så var det idag, lyckades bara få ut ganska lite. Jag hade ju inte hunnit få i mig frukost eller något alls innan jag åkte till vårdcentralen.) Eller så är man kissnödig och det blir slabbigt och dant av att man ska kissa i den jävla plastmuggen. Och jag undrar hur alla de människor som inte klarar att kissa i halvstående hukställning egentligen gör. Jag menar, jag är inte gammal och jag är ändå hyfsat rörlig jämfört med många som besöker vårdcentralen?
Och sedan väntrum igen, tills proverna var klara och läkaren ropade in mig igen. Blodproven såg bra ut. Däremot fanns det tydligen antydan till infektion i urinen. Huruvida detta egentligen har koppling till det magonda vet förstås varken jag eller läkaren. Men jag fick i alla fall utskrivet penicillin för urinvägsinfektion – för första gången någonsin, tror jag. Och så skulle det skickas på odling för att kollas om det penicillin han skrev ut funkar eller om det behövs något mer specifikt.
Och så fick jag med mig avföringsprovsrör hem. Mest för att de ska kunna kolla för säkerhets skull, eftersom jag oroar mig för magen (som man ju gör när ens älskling dött i jävla cancer). Och redan innan jag kom till bilen hade jag hunit bli osäker på vad sköterskan egentligen sa om hur man skulle göra med bajsprovet. Så jag hoppas det blir rätt…
Och sedan kom jag på att jag nog borde bett att han skulle skrivit ut mer movicol.
Så, kontenta:
- Penicillin mot en uvi som eventuellt inte ger några symptom?
- Ingen klarhet i vad det magonda beror på
- En allmän känsla av att jag nog inte sagt rätt saker och gjort rätt saker
Efter att ha hämtat ut medicinen åkte jag hem. Där hade barnen redan hunnit packa nästan klart med hjälp av farmor och farfar, och medan jag stoppade i mig frukost blev de klara med packningen. Så utan att jag har en aning om vad de egentligen har med sig i packningen har nu barnen åkt med farmor och farfar till Östergötland.