Monthly Archives: juli 2016

Jag skrapar fönster och oljar.

Din syster med pojkvän lagar hamburgare med åttaåringen och spelar blockflöjt med tolvåringen.

Det finns stunder när livet nästan känns… normalt. Stunder när jag (nästan) kan slappna av och saker (nästan) känns som vanligt.

Då måste mitt huvud fra iväg och kolla. För mitt huvud VET. Vet att det är något fel, något konstigt, något som ska göra hela tillvaron svajig och konstig och FEL.

Och det tar ju inte lång tid att hitta. Det finns där bara jag viker under den tunna spetsgardinen. Du är död.

Och sekunden efter försöker jag knuffa bort det igen. För vad blir bättre av att jag rotar i det och flyttar på gardinen? Det är som att peta i ett sår.

Fast på nåt sätt måste jag ändå det. Måste kolla av. Måste se till att jag inte glömmer. Måste ha kvar den där känslan av att något fattas och är fel.

Lite grann som att jag måste se till att såret inte läker utan ärrvävnad. För jag behöver ha ärret också.

Jag är så trött. Inte fysiskt, men mentalt. Behöver vila från ställningstaganden och överväganden och klokskap. Mitt huvud surrar av allt som borde bestämmas och lösas och fixas, och mycket av det är nog egentligen småsaker, men allting allting allting känns oöverstigligt. Mitt huvud surrar och mitt huvud låser sig och mitt huvud sprängs.

Jag behöver vila i att någon annan tar ansvaret, någon annan jag delar ansvaret med kliver in och tar över.

Fast det finns ingen sådan. Och mitt huvud sprängs och tårarna flödar, och tårflödet är på något vis det enda som lindrar en liten aning. Men så lite så lite.

Du som sitter och grejar med någon pryl som ska lödas eller läser en bok eller nåt annat. Jag som sitter med en dator i knät eller kryper runt på golvet och klipper till ett tyg. Eller nåt annat.

Du och jag. Vi. Bredvid, tillsammans, men var för sig, knappt ens interagerande.

Jag var lycklig så. Det passade mig. Och dig. Jag mådde bra så.

Och nu svär jag över all denna tid jag kunde gjort saker tillsammans. Inte för att det var det jag helst hade velat, men för att tiden tog så förbannat slut.

Men egentligen är det ju så där jag ville ha det. Och fortsätta ha det.

Äkta vänskap kommer när tystnaden mellan två människor är komfortabel.

Och det finns tusen saker vi liksom aldrig pratat om, trots att samtalet var en så viktig del av vi:et. För vi behövde inte alltid prata.

Ibland känns det som jag fastnat i limbo. I ett evighetslångt icketillstånd. Före det tillståndet finns du, levande. Efter det tillståndet finns livet och världen men inte du, för du är död, och det är omöjligt. Och alltså sitter jag fast i limbo och riskerar att bli vansinnig.

Det är så märkligt…

I de allra flesta sammanhang så lär vi oss att om saker inte blir riktigt som vi skulle önska, så kan vi göra bättre nästa gång. Bättra på. Göra om. Trial and error som en bra väg att lära. Alla är värda en andra chans. Och vi ska inte hänga upp oss på tid.

Nästan som att tiden kvittar. Nästan som att vi kan gå in och ändra saker i efterhand, som att ordning och insats och resultat och en massa sånt egentligen kvittade.

Men så har den där märkliga fixpunkten DÖDEN.

Och när den fixpunkten passerats så går det liksom inte att gå in och ändra i passerad tid som var före den punkten. I alla fall inte för just den som är död.

Döden avgränsar vad som är möjligt att ändra på ett oerhört drastiskt sätt.

Och det är märkligt svårt att ta till sig och acceptera.

Den nyblivna åttaåringen har fått ett antal filmer i födelsedagspresent – det var vad han önskade sig mest. Så morgon och förmiddag har bjudit på frukost framför TV:n och Pirates of the Caribbean – Vid Världens ände.

Smidig värld det där. De som är döda verkar kunna plockas tillbaka till livet på alla möjliga sätt. Visst, det är inte enkelt, men ändå: det omöjliga är helt klart möjligt.