Monthly Archives: augusti 2016

Loppisbil

Häromdagen hade jag vänner här. I vårt samtal hamnade vi på utsorterade saker. Som kläder man rensat ut när man gått igenom garderoben. Och så blir de ståendes i en kasse eller låda (eller flera) som man ska lämna iväg… någon gång framöver. Eller andra saker man rensat ut – leksaker, böcker, porslin, och så vidare.

Som sagt var. Man rensar, samlar ihop, och så blir det stående. För man hinner inte lämna iväg det just då. Det är inte lönt att åka iväg med bara så få saker. Och så vidare. Så det blir kvar… länge. Tar plats och är i vägen och påverkar möjligheten att hålla ordning. I värsta fall försämrar det möjligheten att ha överblick och veta vad man har och inte har och man riskerar att köpa saker man inte behöver. Och man drar sig för att fortsätta sortera och gå igenom mer, fastän det skulle behövas, för då vet man att det blir ännu fler lådor och kassar stående med saker man borde lämna iväg. Och det hinner man inte. Eller det är i alla fall en väldigt tråkig sak att lägga tid på.

Jag tror att vi är många som mest hela tiden har sådana där kassa och lådor och annat med saker som ska lämnas iväg. Och då slog det mig: skulle man inte kunna ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp saker med jämna mellanrum?

Sopbilen har ju hämtning med jämna mellanrum.
Glassbilen kör runt och säljer glass efter schema.
I vissa områden kommer farligt avfall-bilen då och då.
Så kan man då inte ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp det som folk vill lämna iväg?

På det sättet slipper man att det blir en massa småkörarturer med förhållandevis stora utsläpp för att bli av med en kasse böcker eller en kasse kläder. Och så kan man veta om att det datumet kommer loppisbilen, så till dess ska vi ha rensat ut det här för att få med det. Kanske blir det lättare att komma till skott när man vet att man också snart och smidigt kan bli av med det utsorterade.

Det känns som att det borde vara en rationell lösning?

Så många år av så märkligt lite trassel – när man tänker på det

Apropå lyxen av att faktiskt kunna åka iväg till Malmö och jobba:

Det där hör till saker som slagit mig de senaste åren eller så. Att det faktiskt funkat så bra att båda vi föräldrar jobbat en bit bort, med tågpendling. Att det sammantaget genom åren varit extremt få gånger vi blivit uppringda av dagmamma eller förskola eller fritids och behövt åka hem. Och de mest akuta gångerna – bortsett från senaste året – så har det handlat om misstänkt kräksjuka som drabbat ett barn som kunnat ligga kvar på en soffa i ett hörn på fritids.

Jag menar, vi kunde ju ha drabbats av många sorters mycket värre krissituationer. Eller varit omöjliga att nå för att vi båda suttit på möte eller så. Och det tog liksom rätt många år innan jag ens tänkte tanken att det skulle kunna uppstå problem, att det skulle kunna bli problem om vi båda var på möte samtidigt.

Och nu är barnen ganska stora. Det är nu det borde vara mindre problematiskt. Men det är nu det är problematiskt. Och nu finns det bara en förälder, vilket liksom gör hela situationen långt mer sårbar. En förälder är mycket mindre än två.

Idiotin i att någon annan bestämma vad man ska njuta av

Jag tycker så illa om när någon annan ska tala om hur saker minsann ÄR (TM) – och samtidigt målar upp en väldigt tydligt begränsad bild, en tillvaro och ett scenario som liksom inte alls inkluderar allas eller ens mångas verklighet.

Nu är det förskolan som är på tapeten. (Igen, ska jag väl säga – förskolan som debattämne går väl aldrig out of fashion?) För i Stockholm ska man visst nu införa rätt till heltid i förskola för syskon till småttingar som är hemma med föräldraledig förälder.

Jag ska egentligen inte tycka till om just beslutet i sig. Jag var tacksam för de femton timmar i veckan (tre dagar med vardera fem timmar) som vår äldste fick vara i barnomsorgen när minstingen var bebis – men jag hade önskat mycket mer. Samtidigt är kanske heltid betydligt mer än vad som behövs för de allra flesta äldre syskon. Och sedan finns det de barn där det faktiskt med all säkerhet är den bästa lösningen.

Men den här artikeln, av en person som inte gillar att syskon får rätt till heltid, gör mig irriterad.

Det är viktigt för syskonet att knyta an till den nya familjemedlemmen och inte uteslutas genom att skickas till förskolan och tillbringa sin tid där en hel dag och berövas den gemenskap som finns hemma. Varför ska det inte vara en rättighet för barn att få vara hemma, lära känna sin familj, skapa relationer och njuta av sin tid tillsammans? Vad är det för rättighet att tvingas bort från familjen? Familjerelationer bryts ner istället för att stärkas.

Vad är det som säger att barnet skulle njuta?

Det är samma idioti som att jag som förälder (mamma) alltid från diverse håll påtvingats detta njutande. Mina suckar om den jobbiga bebistiden har alltför många gånger bemötts med ”Passa på att njuta av bebistiden, den går så snabbt och kommer aldrig tillbaka!”. (Ja, titta, hon som skrivit den länkade texten får också med en variant på den!) Nej, den gick inte snabbt, och jag är glad att den inte kommer tillbaka. Och du menar att man ska intala sig att man njuter fastän man mår skit av den?

Nå, tillbaka till syskonet. I vårt fall var syskonet 4,5 år när lillebror föddes och 5,5 år när lillebror började i barnomsorgen. Det vill säga vi snackar om vad som är bäst för ett barn på cirka fem år. Ett barn som redan när han själv var liten längtade till dagmamman de dagar han var ledig för att pappa var arbetslös. Ett barn som varit tidig med allt och där vi säkert hade funderat på om han borde börja förskoleklass ett år tidigare om det inte vore för att ingen egentligen orkade tänka på sånt med en bebis i huset. Ett barn som klättrade på väggarna av uttråkning och understimulans av att vara hemma med bebis och förälder.

Självklart är det här individuellt. För vissa barn är det säkert mycket bättre om syskonet också stannar hemma, eller bara är på förskolan några få timmar per dag. Men för andra inte. Vad som är bäst beror på både det nya barnets egenskaper, syskonet/syskonens egenskaper och ålder, föräldrarna, och en massa aspekter i livssituationen.

Och någon som talar om för mig att jag ska njuta, eller att syskonet ska njuta, utan att ens ta in att det kanske inte alls är njutbart för alla – den personen har liksom redan missat chansen till förtroende.

Vardagslyx

Lyx kan vara så olika saker.

Igår och idag har jag kunnat åka till Malmö och jobba. För min pappa har varit här och funnits som reservlösning: om det skulle ha behövts så är det han som funnits här och kunnat åka till skolan för åttaåringens skull. Så jag har kunnat befinna mig på jobbet och fokusera på jobbet och inte behöva fundera över om jag plöstligt måste rusa hemåt med alldeles för lång restid för akututryckningar.

Dessutom har jag kommit hem till lagad mat och dukat bord. Jag vet inte när det hände senast.

Men idag har jag också blivit påmind om hur myckt större sårbarheten är när man är ensam förälder. Eftermiddagen idag bjöd på rejält tågstrul. Hade inte pappa funnits här och kunnat hämta hem från fritids så hade det blivit besvärligt. Här behöver byggas reservlösningar.

Ångest över läskiga ämnen från gummihandskar

Ja, det finns andra saker man kan gå och noja sig över också.

Idag har jag varit och fått massage. Jag har gått hos samma massör i över tio år. Numera – sedan någon gång i våras tror jag – använder massören handskar när hon masserar. Engångshandskar.

Engångshandskar och sedan någon förmodligen ganska fet massagekräm. Och så en timmes ingnidande och gnuggande och mosande av min kropp. Säkert ett väldigt effektivt sätt att få otrevliga ämnen från handskarna att krypa in i huden och vidare in i kroppen.

Men jag är för snäll för att säga något eller fråga något. Fastän jag oroar mig.

Och jag tänker att jag borde gå till någon annan massör, för att slippa oroa mig över det här. Fast jag orkar inte försöka hitta någon annan. Jag vet ju att den här är bra.

Så jag fortsätter gå dit. Fortsätter oroa mig. Fortsätter skämmas över att jag inte tar tag i det här.

Och folk väljer så märklig skinka

Ja, jag traskar runt i min ”försöka begräna mängden skinka vi äter”. Och jag väljer med omsorg bland skinkpaketen på Ica. Fast det har jag alltid gjort. Ska det va så ska det vara rätt. Fast ännu mer nu.

Men det är så märkligt.

Egentligen finns där bara en sort jag köper i ”vår” lilla affär. Bara en sort som är svenskt kött och inte en massa onödiga tillsatser. (Nej, jag behöver inte glukossirap i min skinka. Ja, det finns vettiga tillsatser. Och oändliga mängder med onödiga.) Men är den slut så får jag stå och fundera länge över hur jag ska prioritera, eftersom det tycks att valet därefter blir utländskt med någorlunda liten mängd fåniga tillsatser eller svenskt med löjliga mängder tillsatser. Typ. Och sedan finns det ju ännu värre.

Men alltså, det är mig lite obegripligt det där. Att det finns så oändligt många sorters skinka i affären. Och att de allra flesta är sånt jag inte vill köpa när jag tittat på innehållsförteckningen. Men ändå måste det vara så att de allra flesta vill ha de där sorterna, för annars skulle ju inte affären sälja så mycket sånt – väl?

Nå. Sorten jag köper är i alla fall god.

Salt och torkat och rökt och processat

När ens man drabbats (och dött) av tjocktarmscancer så finns det där ständigt i bakhuvudet: att WHO slagit fast att charkprodukter ökar risken för sådan cancer. Det finns där som ett evigt malande, en evig fundering. Varenda gång man äter eller lagar korv, skinka, rimmat kött, salami, och så vidare. Varenda gång man står och funderar över vad man ska laga. Hur stor risk man vågar ta.

För det är ju så: det är en stor del av vår matkultur. Och det finns en anledning till det. Det handlar om att konservera köttet. Bevara det så att det inte blir dåligt, eftersom det är under en ganska kort period under varje år man normalt sett kunde äta färskt kött. Och alltså gjorde man vad man kunde för att bevara – genom att salta, röka, torka och så vidare. Och man tog tillvara så mycket man kunde genom att göra korv och pastejer och blodkorv och annat.

För våra förfäder måste en väldigt stor del av det kött man hade möjlighet att äta ha varit sådant som är att betrakta som en tydlig cancerrisk. Folk måste ha dött som flugor av tarmcancer?

Ja, de flesta åt säkert ganska lite kött, för att man inte hade råd. Och folk blev inte så gamla på den tiden. Och så vidare. Jag vet. Och som flugor är förstås en överdrift.

Men ändå. Det känns som att tarmcancer måste ha varit en väldigt vanlig dödsorsak. Var det så?

I år är det en väldig tur att vi inte måste överleva på vår egen skörd

För då skulle vi helt klart svälta.

Jag har liksom inte haft engagemanget och orken. Det har jag fortfarande inte. Jag har inte skött trädgårdslandet ordentligt – inte rensat, inte vattnat, inte skördat. Jo alltså, lite grann, men inte orkat engagera mig. Det blir lite grann. Halvhjärtat. Och mest skörda och äta för stunden. Inte spara och lagra, frysa in och torka och sylta och så där. Pallar inte. Vill inte. Orkar inte planera och tänka framåt. Behöver fokusera på att överleva i nuet.

Ja, vore vi på allvar beroende av det så skulle jag förstås ha försökt mer allvarligt. Men ändå. Jag skulle inte ha mäktat med tillräckligt. Om vi vore beroende av vår egen skörd så skulle vi svälta ihjäl framöver. Om inte andra ryckte in och delade med sig till oss eller så.

So much för strategin leva i nuet som effekt av att ha sett döden på nära håll :P

Måstegöraslutpågräddenglass igen

Oöppnat paket med grädde i kylen. Gick ut den 24 augusti. Ja det blir så ibland när saker inte blitt som det var tänkt och så där.

Så jag öppnade paketet ikväll. Det var inget fel på det. Så det fick bli glassgörande. Fast det fanns bara ett ägg hemma. Därav blev glassreceptet det här:

2 dl vispgrädde, vispas

1 äggula, 2 msk socker, 1 msk vaniljsocker, vispas

1 äggvita, 1 msk socker, vispas till skum

En lagom mängds överblivna frysta björnbär, mixas i fruset tillstånd.

Alltsammans rörs ihop och hälls över i lämplig glassburk med lock och stoppas i frysen.

(Fast jag hade gladeligen satt i mig smeten rätt upp och ner som den var. Men det är väl som med kakdeg: det anses mer sofistikerat/mindre plumpt att tillaga eller frysa innan man äter.)

Diskmaskinshelvetesjävlaskit igen

Jag är så trött så trött så trött.

Lägger mig en stund efter maten och försöker vila. Lyckas inte få ro. Ger upp och går ner igen.

Möts av felmeddelandet F70 på det jävla diskmaskinshelvetet.

Fel F70:
Avloppspumpen går eventuellt även när luckan är öppen.

Waterproofsystemet har aktverats.

  • Stäng av vattenkranen.
  • Kontakta Miele service.

Det är fyra dagar sedan det datum då de skulle ha kommit för det fel jag ringde dem om för ungefär en månad sedan. Den tiden avbokade jag för att jag till slut lyckades hitta felet själv.

Den här gången däremot verkar det inte vara något jag kan göra något åt. Och det går inte att använda diskmaskinen. Den har bara felmeddelandet att bjuda på just nu.

 

Jag har faktiskt inte ork med allt sånt här. Eller nåt sånt här alls.