Inatt drömde jag att jag hade tarmcancer. Ja, alltså, du var redan död av cancer och så (tror jag, i alla fall, det var inte där fokus i drömmen låg). Fast min cancer var nog inte lika illa eller lika långt gången som din. Tror jag.
Och jag fick medicin, jag gissar på att det var celgifter, fast i tablettform. Och det var en tablett som var väldigt svårsvald, så tycligen behövde jag ta alvedon en stund före för att klara av att svälja den. För när jag försökte utan det så blev den bara uppblött och osvald, liksom. Och eftersom det var specialgjorda tabletter med mitt namn tryckt i vaje tablett, med varje tablett anpassad efter hur mycket jag skulle ha just den dagen, så var det liksom inte mycket att be för.
Och ja, i vanlig ordning hade jag glömt att ställa alla de där frågorna som kommer efteråt, när man gått hem, om hur man ska göra när saker inte funkar och så.
Jag tänker tillbaka på när jag hade mina första omgångar av besvärligt i magen, och faktiskt blev kollad med sådan där nåntinnåntingskopi med kamera i tarmen eller vad det nu var, för så där sex år sedan eller nåt sånt. Inga fel hittades på mig, och jag fick tydligt påtalat för mig att i min ålder var det i princip ingen som fick tarmcancer, så det skulle jag egentligen inte alls oroa mig för.
Tja, nu är du död av det. Och det här med att lugna med att något är så ovanligt så att man nästan helt kan bortse från det har liksom fått sig en törn till, om man så säger.