Var ska jag göra av det arga?

Jag har så mycket ilska inom mig. Jag är så arg på att det blev så här. Så arg på livet, och döden, och cancern. Och dig.

Fast det är inte vettigt att vara arg på dig. Det är ju inte ditt fel.

Och det är inte vettigt att vara arg på livet eller döden. Det är så här förutsättningarna är, och man ska vara glad att man fått livet. Och livet är inte rättvist.

Men vem ska jag vara arg på då?

Det finns folk som brukar älska att påpeka att ilska är så meningslös. Att det är bättre att inte vara arg. Jag håller inte med dem för fem öre. Ofta är ilska förutsättningen för att få energi att ändra saker som är dåliga till det bättre. Alternativet att inte bli arg innebär ju att man låter det rinna av, på ett eller annat sätt, och inte gör något åt det som är dåligt.

Fast här finns förstås inget särskilt konstruktivt att göra. Javisst, skänka pengar till Cancerfonden, men det kommer aldrig nånsin att ge mig dig tillbaka.

Så borde jag låta ilskan ”rinna av”, det vill säga ignorera den, för att jag inte kan göra något konstruktivt åt att du är död? Nej. Innestängd ilska kommer bara att leda till dåligheter. Bitterhet. Eller att jag imploderar eller går totalt sönder mentalt.

Men det är svårt med ilska som jag inte kan rikta mot någon. Det finns ju ingen jag kan bli arg på. Inte ens dig – bara lite. Man kan inte, får inte, bli arg på någon som är oskyldig. Mer än sig själv. Och mig själv är jag arg på, eftersom det är det enda utrymme jag har. Men det är så destruktivt.

Så var ska jag göra av ilskan? Vart ska jag rikta den, så att den inte förtär mig i mina försök att ignorera den?