En av de saker som gör påtagligt ont i sorgen är alla saker som är förknippade med dig och som blir gjorda nu men inte blev gjorda medan du levde.
Som musik. Att det liksom kanske kan tänkas bli av att få ordning i studion och spela in musik. Det känns så vansinnigt och sorgligt. Varför såg vi inte till att få det att hända medan du levde?
Fast jag vet ju varför. När du blev sjuk så fortsatte vi där vi var just då. Det var hela tiden konstgjord andning. Vi visste inte hur lång tid vi hade. Vi visste aldrig ens mer än på några dagars sikt vilken kvalitet vi hade att vänta oss av dagarna, vad som skulle vara möjligt.
Då ändrar man inte riktning. Då fortsätter man i den riktning man är på väg just då, fortsätter på den inställda kursen, så långt man hinner.
Vi var i någon mån kvar i småbarnsåren. Slutskedet av dem. Tiden när anpassningen till små barn styr tillvaron. Och ja, det var väl dags att växla. Men så kom cancern. Och växlandet blev inte av. Vi fortsatte det där året i samma riktning.
Nu är du död. Plötsligt går det att hitta växlarna igen. Det går att plocka upp de där spåren som vuxit igen under småbarnsåren. Hade du inte varit sjuk hade vi kanske plockat upp dem under det senaste året.
Nu får jag istället plocka upp dem utan dig. Och det känns för jävligt.
One response to “Effekterna av konstgjord andning”