Det är så tungt och svårt och jobbigt. Alla dessa saker man liksom måste lära sig igen… För ja. Det är så det känns.
Alla dessa saker jag gjort tillsammans med dig. Saker där vi liksom knappt behövt prata, eller behövt prata väldigt lite, och oavsett vetat väldigt väl vad den andre menade och tänkte, liksom kunnat läsa av varandra och komma fram till och bestämma saker och göra saker.
Nu känns det som sagt var som att jag måste lära mig igen. Både lära mig att göra saker och samarbeta med så många olika människor och lära mig att kommunicera. Eller hur man nu ska säga. Inget faller naturligt. Inget flyter på av sig självt.
Och samtidigt har jag ett enormt inre motstånd mot att lära nytt, lära om. För varje sådant steg påminner om hur jävla död du är. Det är din död som gör att jag måste göra alla dessa saker som är så mentalt jobbiga. Och det gör dem extra jobbiga. En gång till, liksom. Jag VILL inte. Jag VILL inte lära mig att göra saker med andra.
Eller alltså, vill kan ju tolkas olika. Jag har inget emot att samarbeta med fler människor. Det är ju egentligen trevligt. Men eftersom det är substitut för dig så är det samtidigt vedervärdigt jobbigt i själen precis hela tiden. Plågsamt.
Och alltså, jag är ju vansinnigt tacksam för att folk är snälla och hjälper mig. Absolut. Det gör ju inte det hela ett dugg lättare.