Göteborg. Jag pluggade där i fyra år.
Spårvagn. Passerar förbi Chalmers flera gånger under Lisebergsresan med barnen. Det var på Chalmersområdet jag läste kemin den där hösten -95, kämpade och bet ihop fastän jag mådde så dåligt på så många sätt, både av kemin och på andra sätt, och till slut brakade ihop så totalt.
Jag hade ingen att prata med på den tiden. Jag bar allt det tunga själv, tills det inte längre gick.
Det där var en av de där riktigt stora viktiga sakerna när jag träffade älsklingen: att här fanns plötsligt en person jag kunde berätta ALLT, till och med det allra jobbigaste och jäkligaste, för. Och han fanns kvar och lyssnade och såg det inte ens som betungande att behöva lyssna. Han lärde mig att berätta och att lita på.
Nu är han borta.
Och ja, jag berättar mycket genom bloggen och därmed för alla er som läser den. Men nej, allt berättar jag inte. Det är fortfarande en skiljelinje mellan att ha honom, som visste hela min historia, och att skriva här i bloggen. Och den skiljelinjen blir sannolikt kvar.
Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
One response to “Djupt men inte hela djupet”