När man under många år har bott tillsammans med den person, och denna person är ens bästa vän, då har man också vant sig vid att goda råd finns på nära håll. Att den man oftast ber om råd också för det allra mesta vet vad som är bäst för en. Hen kan väga in inte bara fakta och information, utan även kännedom om vad som funkar för just den här personen och vad ett val kan ge för konsekvenser.
Då behöver man inte råd från en massa personer. Det räcker oftast med just den här personens råd. Och man vet de råden går för och vet hur man ska värdera dem.
När den där personen plötsligt inte finns längre, måste man fråga andra. Ingen av dem är ordentligt insatt. Inte i all fakta, eftersom hur man än försöker så blir det ändå mest skrap på ytan. Och än mindre i hela bilden av hur det påverkar än på en massa andra plan. Ingen av dem har möjlighet att fylla rollen som den ende rådgivaren. Så man måste fråga fler. Många. Typ alla.
Och då får man massvis med råd och åsikter. Alldeles för många. Förstås.
Det är skitjobbigt. För man måste väga samman och värdera. Välja vilka man ska lyssna på. Och en del kommer att känna sig trampade på tårna för att man inte gjorde som de tyckte. Hade man aldrig frågat dem hade de aldrig känt så.
Det blir stundtals väldigt komplicerat. Och väldigt jobbigt. Både för mig och för alla er som försöker hjälpa till.
Fast jag vet i nuläget ingen annan väg. Det får vara lite så. Med tiden antar jag att det utkristalliserar sig någon sorts ”väg”, att jag får någon sorts mer styr på saker och ting. Och att ni lär er när jag faktiskt frågar om råd och när jag inte ens gör det utan bara har behov av att gnälla ;-)
2 responses to “En rådgivare eller hela världen”