För ett tag sedan var det någon (inte jag) som skrev om att smyga ner [vilken grönsak det nu var] i maten på något sätt så att barnen inte märker av den och därmed alltså även äter den. Varvid någon annan svarade:
Men [grönsak] är ju så gott! Det behöver inte smygas ner. Barn äter som föräldrarna äter bara de får vara delaktiga tidigt!
Så jag vill bara påpeka att det är bullshit.
Vi har gett barnen alla möjliga sorters grönsaker och frukt sedan allra första början.
Med första barnet gick i princip allting hem från början. Men trots att han som liten åt squash, aubergine, bönor, linser och palsternacka så tycker han inte längre om dessa. Inte heller banan.
Och andra barnet har varit ännu knepigare. Visserligen har han alltid velat vara med och laga mat – vi kunde aldrig ha spisskydd och sådana fjanterier, för från att kan kunde stå upp stabilt så krävde han att få stå på en pall och röra i grytorna på spisen. Han har med glädje talat om vilka grönsaker han tycker man ska stoppa i maten, talat om i affären vilka man ska köpa, och gärna även sjäv odlat – men han vill ändå inte äta. Oavsett hur delaktig han varit. Och när det kommer till frukt är det verkligen helt hopplöst. Man kan möjligen få honom att äta äpplen, om man kärnar ur och klyftar, men allting annat tycker han helt enkelt inte alls är gott. Detta trots att jag äter de flesta frukter med glädje (och älsklingen också), och storebror i alla fall äter en del frukt och periodvis i alla fall väldigt mycket. För att inte tala om alla tillfällen när jag vill göra paj eller kräm eller något annat med svarta vinbär eller krusbär eller plommon eller rabarber, som resten av familjen gärna vill ha, men minstingen inte på några som helst villkor vill ha. Och så vidare.
Våra barn har varit förbannat delaktiga från början. Och inte sjutton innebär det att de äter som föräldrarna.
2 responses to “Nej, delaktighet räcker inte för att barnen ska gilla alla grönsaker”