Nej, jag räcker inte till. Idag har jag legat i fosterställning och gråtit.
Idag är sista dagen innan skolan börjar. Imorgon ska jag följa med på första skoldagen och sedan jobba hemifrån. Och resten av veckan finns det blandade olika skäl till att det inte är särskilt vettigt att försöka åka till Malmö utan bättre att försöka hantera saker från hemmakontoret. Men idag skulle jag åka till Malmö och åttaåringen skulle vara på fritids hela dagen.
Fast så blev det inte. Av skäl vi inte behöver gå in på här ville han absolut inte till fritids idag, och inte till skolan imorgon. Han ville verkligen inte alls. Och jag förklarade att jag trots allt måste ha en chans att jobba, och att det är därför han måste vara på fritids, och för att jag ska ha ork att försöka hjälpa till med att saker ska bli bra i skolan så måste också några saker i tillvaron flyta på, och om jag inte ens kan jobba som jag ska så reder jag liksom inte ut det. Alls. Typ nåt sånt. Eller vad jag nu sa.
Han ville i alla fall inte alls.
Och det utvecklade sig istället till en morgon när jag låg i fosterställning uppe på sängen, hulkgråtandes tills jag inte kunde andas. Grät och hulkade och snorade och kände att det vore bättre för världen om jag och mina barn aldrig hade funnits. Socialt missanpassade varelser, med ångest och oförmåga att umgås med andra människor och oförmåga att ens ta hand om oss själva. Djupt nere i den totala jävla avgrunden. Och ingen finns det ens längre som kan dra upp mig ur den där gropen.
Inte ens få iväg barn till skola och fritids klarar jag av – eller för den delen sköta ett jobb. Än mindre reda ut att ta hand om barn som behöver extra stöd. Helt jävla misslyckad. Lika bra att ge upp totalt.
Och så säger folk att man borde gå och prata med någon? Men det är inte prata jag behöver. Det svåraste av allt är att behöva reda ut alla jobbiga vardagsgrejer på egen hand. Varenda jävla dag. Hela jävla tiden. Där gör det ingen skillnad att sitta och prata med någon en gång i veckan. Faktiskt.
Nå. Vi lyckades slutligen resa oss och återvända till världen. Jag skippade Malmö idag – det fanns ingen möjlighet att hitta kraft att sätta sig på ett tåg – men skrapade ihop resterna av mig och lyckades jobba hemifrån. Och åttaåringen gick med på att vara några timmar på fritids.
Men jag är trött. Så trött. Både fysiskt och mentalt. Så där som man blir av att ens värld rasar ihop och man ramlar ner i total förtvivlan och gråter slut på varenda tår och tänker att det vore bättre om man inte fanns.
Och det finns ingen chans att jag ska kunna återge den känslan, för den intensiteten går liksom inte att återskapa i efterhand – och jag vill inte.
Nu är det bara tröttheten och en lätt förtvivlanskänsla. De förstärker sorgen så fint *ironi*
7 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Kram. Hoppas morgondagen blir mindre pissig! <3
Går liksom inte att hitta något vettigt att skriva mer än :har läst – kram
Du är inte missanpassad, dina barn är fina
?
Skulle kunna kopiera Jennys ord rakt av. Kram
Det är för jävla orättvist att du ska behöva göra det här, ensam. Jättekram, så lång du behöver! <3
Samtidigt tänker jag att du ju ändå klarade det där. På något sätt. Inte det lättaste sättet att stå ut med, men troligen det bästa möjliga givet den här erkänt idiotusla situationen. Det viktiga blev gjort, så gott det gick. Jag tror att få hade gjort det bättre. Jag hade definitivt inte.
Jag är imponerad. Och jag tror återigen att han också skulle varit det.
Kram igen!
Det där med att ”prata med någon” handlar ju om att hitta nytt hopp och nya angreppspunkter på vardagen så att man åtminstone känner att man kan hålla sig lite mer ovanför vattenytan. Och vissa av oss har erfarenheten att det har hjälpt, framförallt på lite längre sikt (KBT i mitt fall). Samtidigt är det framförallt i början ytterligare en grej man skall dra i som inte känns lockande när man har allt annat att stå i.
Jag kan annars bara instämma helt i vad Martin uttryckte här ovanför.
Författare
Alltså, att ”prata med någon” fyller självklart en funktion i vissa sammanhang. Men alldeles oavsett hur kloka strategier jag bygger upp så är jag ändå bara en person. En person som ska bära ganska mycket av något som var väldigt knepigt periodvis när vi fortfarande var två föräldrar. Helt oavsett död och sorg och sådan skit.