Fosterställningsgråtsdag

Nej, jag räcker inte till. Idag har jag legat i fosterställning och gråtit.

Idag är sista dagen innan skolan börjar. Imorgon ska jag följa med på första skoldagen och sedan jobba hemifrån. Och resten av veckan finns det blandade olika skäl till att det inte är särskilt vettigt att försöka åka till Malmö utan bättre att försöka hantera saker från hemmakontoret. Men idag skulle jag åka till Malmö och åttaåringen skulle vara på fritids hela dagen.

Fast så blev det inte. Av skäl vi inte behöver gå in på här ville han absolut inte till fritids idag, och inte till skolan imorgon. Han ville verkligen inte alls. Och jag förklarade att jag trots allt måste ha en chans att jobba, och att det är därför han måste vara på fritids, och för att jag ska ha ork att försöka hjälpa till med att saker ska bli bra i skolan så måste också några saker i tillvaron flyta på, och om jag inte ens kan jobba som jag ska så reder jag liksom inte ut det. Alls. Typ nåt sånt. Eller vad jag nu sa.

Han ville i alla fall inte alls.

Och det utvecklade sig istället till en morgon när jag låg i fosterställning uppe på sängen, hulkgråtandes tills jag inte kunde andas. Grät och hulkade och snorade och kände att det vore bättre för världen om jag och mina barn aldrig hade funnits. Socialt missanpassade varelser, med ångest och oförmåga att umgås med andra människor och oförmåga att ens ta hand om oss själva. Djupt nere i den totala jävla avgrunden. Och ingen finns det ens längre som kan dra upp mig ur den där gropen.

Inte ens få iväg barn till skola och fritids klarar jag av – eller för den delen sköta ett jobb. Än mindre reda ut att ta hand om barn som behöver extra stöd. Helt jävla misslyckad. Lika bra att ge upp totalt.

Och så säger folk att man borde gå och prata med någon? Men det är inte prata jag behöver. Det svåraste av allt är att behöva reda ut alla jobbiga vardagsgrejer på egen hand. Varenda jävla dag. Hela jävla tiden. Där gör det ingen skillnad att sitta och prata med någon en gång i veckan. Faktiskt.

Nå. Vi lyckades slutligen resa oss och återvända till världen. Jag skippade Malmö idag – det fanns ingen möjlighet att hitta kraft att sätta sig på ett tåg – men skrapade ihop resterna av mig och lyckades jobba hemifrån. Och åttaåringen gick med på att vara några timmar på fritids.

Men jag är trött. Så trött. Både fysiskt och mentalt. Så där som man blir av att ens värld rasar ihop och man ramlar ner i total förtvivlan och gråter slut på varenda tår och tänker att det vore bättre om man inte fanns.

Och det finns ingen chans att jag ska kunna återge den känslan, för den intensiteten går liksom inte att återskapa i efterhand – och jag vill inte.

Nu är det bara tröttheten och en lätt förtvivlanskänsla. De förstärker sorgen så fint *ironi*