Att behöva uppfostra folk om sorgen

Ibland känns det som att jag behöver uppfostra folk om sorg. Om hur man inte gör. Om att inte stapla floskler så fort någon vars nära dött råkar komma i ens närhet, fysiskt eller virtuellt.

Jag gissar på att det till viss del handlar om att folk omkring mig fortfarande i huvudsak är unga (förhållandevis). Ganska få har drabbats av döden på nära håll gällande någon i deras egen generation – har någon dött har det förhållandevis ofta varit någon betydligt äldre. Man har ingen egen känslomässigt erfarenhet, och då tar man till stereotyper. Eller så har man erfarenhet och antar att det är precis likadant för alla andra? Fast det är nog betydligt ovanligare.

Så jag, som nu tyvärr har erfarenhet – min egen, självklart synnerligen begränsade erfarenhet – blir den som får uppfostra. Det blir jag som blir tvungen att tala om för folk att ursäkta, men det där du säger är floskler – har du själv ens tänkt på vad du säger och vad det betyder? Det blir jag som har den otacksamma uppgiften att vara otrevlig och otacksam och ryta ifrån.

Och ja, jag vet att de allesammans menar väl. Men man kan inte låta folk gå omkring och uppträda på sätt som sårar de redan ömtåliga och inte ens säga något om det?

Och förresten är jag van. Jag är ju ändå alltid den där besvärliga jobbiga typen som alltid måste säga vad jag tycker och alltid tycker så konstiga saker. Så då kan jag ju lika gärna fortsätta med det, liksom.

Det kan ju förstås också vara så att det är jag som är udda och konstigAtt alla andra uppskattar det jag tycker är floskler.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Maria23 augusti, 2016 kl. 21:44
    • Svara

    Jag tror att en del faktiskt uppskattar floskler, kanske för att det låter snällt och fint och hoppfullt om man inte funderar så mycket på vad det egentligen betyder. Typ ”oroa dig inte, allt han har sagt och du vill minnas kommer du att komma ihåg, det är så kärlek fungerar” (eller vad det nu var du fick höra för ett tag sedan). Sen tror jag det finns en annan grupp som helt enkelt inte har några större problem med att folk säger saker de inte (egentligen) menar, som klarar av att nicka, le och låta det rinna av sig när de får floskler över sig, trots att de inser att det är bullshit.

    Men jag tror också som du att det är svårare att hantera om man själv inte har någon erfarenhet av sorg. Jag har inte mycket heller, men den lilla lilla känsla jag har av vad som är rätt (och fel) att göra och säga kommer sig ändå huvudsakligen från en egen upplevelse av sorglig händelse, och insikten det gav om vilken typ av stöd som var värdefull.

    Men jag hjälper gärna till (om du vill) att uppfostra floskelspridare när jag ser dem i ditt sociala medier-flöde. Eller uppfostra och uppfostra, men iaf fråga ”Hur menar du?” eller så.

      • sanne24 augusti, 2016 kl. 08:34
        Författare
      • Svara

      Det får du så gärna göra :-)

    • Anna R26 augusti, 2016 kl. 14:02
    • Svara

    Jag har precis samma upplevelse i samband med en egen sorglig händelse. Jag var dock inte begåvad med en så tjock hud på näsan som du är, utan jag sög åt mig som en svamp. Jag önskar att jag istället hade kunnat säga ifrån, men istället drog jag mig undan. Tyvärr.

      • sanne27 augusti, 2016 kl. 21:11
        Författare
      • Svara

      Då kanske jag gör nytta för någon mer än mig själv. Det är ju bra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.