Ibland känns det som att jag behöver uppfostra folk om sorg. Om hur man inte gör. Om att inte stapla floskler så fort någon vars nära dött råkar komma i ens närhet, fysiskt eller virtuellt.
Jag gissar på att det till viss del handlar om att folk omkring mig fortfarande i huvudsak är unga (förhållandevis). Ganska få har drabbats av döden på nära håll gällande någon i deras egen generation – har någon dött har det förhållandevis ofta varit någon betydligt äldre. Man har ingen egen känslomässigt erfarenhet, och då tar man till stereotyper. Eller så har man erfarenhet och antar att det är precis likadant för alla andra? Fast det är nog betydligt ovanligare.
Så jag, som nu tyvärr har erfarenhet – min egen, självklart synnerligen begränsade erfarenhet – blir den som får uppfostra. Det blir jag som blir tvungen att tala om för folk att ursäkta, men det där du säger är floskler – har du själv ens tänkt på vad du säger och vad det betyder? Det blir jag som har den otacksamma uppgiften att vara otrevlig och otacksam och ryta ifrån.
Och ja, jag vet att de allesammans menar väl. Men man kan inte låta folk gå omkring och uppträda på sätt som sårar de redan ömtåliga och inte ens säga något om det?
Och förresten är jag van. Jag är ju ändå alltid den där besvärliga jobbiga typen som alltid måste säga vad jag tycker och alltid tycker så konstiga saker. Så då kan jag ju lika gärna fortsätta med det, liksom.
Det kan ju förstås också vara så att det är jag som är udda och konstig. Att alla andra uppskattar det jag tycker är floskler.
4 responses to “Att behöva uppfostra folk om sorgen”