Det händer så ofta. Det är oundvikligt. Små saker. Stora saker. Praktiska saker som ska lösa. Saker som ska hittas. Allmänna funderingar. Och så vandrar huvudet den självklara vägen – till den som vet det jag behöver ta reda på.
Det där ska jag fråga älsklingen om…
Jag låter tanken glida dit. Ingen vits med att hindra. Men jag låter den glida vidare. Som att jag satt ett plåster med extra hal yta över det där. Stannar inte. Tar inte itu med. Låter bara glida vidare.
För det allra mesta är sådant som jag kan strunta i att lösa, kolla upp, ta reda på – i alla fall för stunden. Tids nog kanske jag måste, men då kanske tillvaron är mindre ömtålig, såren inte lika djupa.
Så jag låter tanken glida förbi. Släpper. Låter vara.
Många gånger.