Monthly Archives: augusti 2016

Jag behöver en ersättare för dig.

Självklart kan ingen ersätta dig. Aldrig nånsin.

Men jag behöver en ersättare för dig, en samlad ersättare för vissa aspekter av dig. Någon som finns här, för bollande av smått och stort. Någon som sitter i soffan och gör att det känns mindre tomt.

Fast det finns ingen som passar till den rollen. Och ingen som är beredd att ta den och som finns här i närheten. Förstås.

Det här inlägget började jag egentligen skriva för flera dagar sedan. Innan det hoppade in någon och började skriva saker som han menade att han gjorde för att ersätta vissa aspekter av dig.

Det är inte lätt att ha behov av att ersätta dig i vissa aspekter när det uppenbarligen kan bli så fel utan att man ens försöker.

Jag har alltid varit dålig på att prata om kärlek. Säkert är en väldigt viktig bit i det alla människor som skulle uttrycka sig retsamt och fånigt om man ens antydde något som kanske skulle kunna tolkas som att man kanske var intresserad av någon, då när man var ung. Jämngamla var besvärliga nog; vuxna var hemska. Det blev liksom tydligt redan från början att det där med kärlek och känslor var något som betraktades som fånigt, något man borde stå över och undvika, både för att det var fånigt och för att man ändå bara skulle få skit för det.

Så… eventuella förälskelser och annat sånt har jag nästan alltid hållit för mig själv. Även om det varit ganska få gånger jag varit rejält kär, och det huvudsakligen var efter att jag flyttat hemifrån.

Därför känns det liksom lite extra fånigt – och intressant, samtidigt – det här med personen som oroar sig för att sorgen ska bli en del av min identitet.

För alltså… sorgen är ju en effekt av kärleken. Jag älskade min man. Väldigt mycket. Jag har inte pratat mycket om det genom åren, inte när jag blev kär, och inte sedan. Inte skrivit om det heller, mer än ytterst begränsat och mest i förbigående.

Men nu med döden, och sorgen, så blir det så starkt och påtagligt att jag måste ha det ur mig. Och jag kan inte längre dela det med honom genom några ord eller en puss eller kram eller annat. Så jag använder ord, ord om denna specialaspekt av kärleken, denna aspekt som kallas sorg.

Jag har aldrig låtit kärlek och romantik och sådant bli en del av min identitet, för det har betraktats som fånigt. Och nu, som vuxen kvinna, och drabbad av den yttersta konsekvensen av kärleken, den stora förlusten av min livskamrat, den jag ville och skulle dela resten av livet med, så ska jag behöva oroa mig för att sorgen, alltså kärleken, blir en del av min identitet?

Vad är det egentligen för ideal jag förväntas eftersträva? Någon sorts kärlekslös maskin? Och i så fall: vad ska det vara bra för? Är poängen att jag ska bygga ett snyggt varumärke?

Jag minns hur du beskrev något av de första mötena med en tidigare flickvän, i något av alla dina tidiga mejl, innan vi blev ihop. Hur jag kände att det där kan jag aldrig matcha, kände att jag inte hade någon chans mot detta, även om ni inte längre var ihop, kände att mot detta hade jag inget att komma med.

Ändå. Ändå hade jag det. Det var inte bara jag som blev kär i dig, du blev minst lika kär i mig, tror jag. Och vi blev ihop. Och jag vågade aldrig tro att det skulle vara. Men det gjorde det.

Och jag tror du var lycklig med mig. Du älskade mig, och jag tror att du var lycklig. Du var mer den lyckliga typen än jag.

Du lovade att alltid finns för mig. Alltid. Oavsett vad som hände skulle du alltid finnas för mig.

Ibland tröttnar folk på varandra, eller blir kära i andra. Det är så det är. Och man kan fortsätta att finnas för varandra ändå, långt efter det. Det har du bevisat många gånger, och jag har inga tvivel om det, inga skäl att tro att det inte går eller att det är dåligt.

Men om du nu tvunget måste lämna mig – inte behövde du dö? Kunde du inte bara gjort slut? Kunde jag inte bara varit ytterligare ett ex som du fortsatte vara vän med?

Tungan måste liksom hela tiden dit och känna efter. Konstatera att tanden fortfarande saknas. Och det gör den hela tiden.

Och man kan tänka att man borde låta bli. För man vet ju redan att tanden är borta. Och det finns ju fler tänder. Och inget blir bättre av att man känner efter att tanden är borta en gång till.

Men ändå. Man måste kolla.

För att påminna sig själv. För att bekräfta. För att plåga sig själv. Och för att det ibland är skönare med den skärande smärtan än det vaga molandet.