Monthly Archives: augusti 2016

Jag skulle behöva massage varje dag. För att motarbeta kroppens strävan att stänga av, stänga in, bygga fysiska murar för att hantera.

De fysiska murarna gör ont. Men vad värre är, de begränsar mig från att klara av att tänka. Jag blir mindre kapabel att prata och kommunicera med folk, mindre kapabel att ta itu med saker, mindre kapabel att göra något allt.

Den fysiska muren stänger av. Gör mig till ett skal med instängd mental smärta.

Varför?
Varför?
Varför?

Ibland vill jag bara lägga mig ner och skrika ut min ångest och sorg och smärta. Som ett stort ylande.

Men så gör man inte.

Och om man gör det, så riskerar det att leda till så mycket annat jobbigt. För folk kan inte hantera om man gör så. Folk kommer att tycka att de måste avstyra det på olika sätt, trösta, lugna. I huvudsak få en att sluta skrika och yla.

Inte ens när man skulle föda var det allmänt accepterat att få skrika av smärtan, den fysiska smärtan, och det gavs massor med orsaker till att man borde låta bli.

Jävla skitvärld.

Och nu kan jag inte ens klänga om din hals för att hantera den jävulska smärtan.

Idag skulle du ha fyllt 44 år. Men du hann inte bli 44 år.

Vi har varit vid graven. Vattnat taklökar och annat jag ställt dit innan. Lagt en bukett av sparris (den har ju bär nu och är så vacker), spräckliga bönor (blad och färdiga baljor), blåa ärtor (blad och färdiga skidor), pepparrotsblad och stockros. Det blev vackert. Du hade gillat det.

Sedan gick vi och satte oss på grässlänten utanför kyrkogården och åt tårta. Köpetårta, vanlig grön prinsess. För jag orkade inte baka. Tårta från samma ställe som vi köpte när vi gifte oss.

Födelsedagstårta för dig. Det var i någon mån så det började, med att du bjöd upp mig på födelsedagstårta men jag inte kunde komma utan kom helgen efter – och sedan hade jag pojkvän. Fortfarande min första och enda pojkvän. Fortfarande vet jag inte ens hur det är att ha ett ex ;-)

Du är så erbarmligt saknad. Det är så totalt obegripligt, ogreppbart, att du av alla människor är död. Att du varit död i tre månader.

Ja må du leva
ja må du leva
ja må du leva uti…
… och när du har levat…
… ja då ska du skjutas på en skottkärra fram…

Så vad säger man idag? Grattis?

Inatt drömde jag att jag hade tarmcancer. Ja, alltså, du var redan död av cancer och så (tror jag, i alla fall, det var inte där fokus i drömmen låg). Fast min cancer var nog inte lika illa eller lika långt gången som din. Tror jag.

Och jag fick medicin, jag gissar på att det var celgifter, fast i tablettform. Och det var en tablett som var väldigt svårsvald, så tycligen behövde jag ta alvedon en stund före för att klara av att svälja den. För när jag försökte utan det så blev den bara uppblött och osvald, liksom. Och eftersom det var specialgjorda tabletter med mitt namn tryckt i vaje tablett, med varje tablett anpassad efter hur mycket jag skulle ha just den dagen, så var det liksom inte mycket att be för.

Och ja, i vanlig ordning hade jag glömt att ställa alla de där frågorna som kommer efteråt, när man gått hem, om hur man ska göra när saker inte funkar och så.

Jag tänker tillbaka på när jag hade mina första omgångar av besvärligt i magen, och faktiskt blev kollad med sådan där nåntinnåntingskopi med kamera i tarmen eller vad det nu var, för så där sex år sedan eller nåt sånt. Inga fel hittades på mig, och jag fick tydligt påtalat för mig att i min ålder var det i princip ingen som fick tarmcancer, så det skulle jag egentligen inte alls oroa mig för.

Tja, nu är du död av det. Och det här med att lugna med att något är så ovanligt så att man nästan helt kan bortse från det har liksom fått sig en törn till, om man så säger.