Monthly Archives: augusti 2016

Vi ska inte slösa med gemensamma pengar

Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.

Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.

Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?

Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.

Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.

Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?

Falsk matematik

Det är svårt det där att räkna.

När det bara är jag och barnen hemma så har jag full koll på att vi är tre, och dukar till rätt antal personer.

Men så fort det är fler här så slår ryggmärgsreflexen till. Räknar klumpar, grupper. Börjar med oss fyra och lägger till övriga grupper.

Och sedan blir jag sur på mig själv när jag dukat till en för mycket. Det är ju liksom inte det att jag inte VET.

Snittet blir ju ändå ganska rimligt

Kyrkans lilla blad kommer i brevlådan. Information om gudstjänster och kyrkans barntimmar och soppluncher för gamlingar och sånt där.

Och så listas de personer som döpts, gift sig och dött i församlingen sedan förra numret. Och eftersom bladet väl kommer en gång i kvartalet så är det den här gången du är med i listan över döda.

Ni är fyra som listas som döda. Din ålder anges till 44 år – uppenbarligen räknar de liksom bara dödsårtal minus födelseårtal.

De tre andra döingarna anges med åldrarna 77, 91 och 89 år.

Inte som en separation

Man kan ju tänka att det borde vara ungefär samma sak för mig som för en massa andra föräldrar som plötsligt blir ensamstående föräldrar i ungefär min ålder, på grund av skilsmässor eller separationer – för de är många. Ibland tycks det mig som varenda kotte runtom separerar (fast så är det ju inte, det vet jag).

Men nej, det är inte samma sak.

För de som har separerat så är det ett val. Ett val som grundar sig i att något i relationen inte var som man ville, ett val som grundar sig i bedömningen att det trots allt kommer att bli bättre, på ett eller annat eller flera sätt, att man går isär jämfört med att fortsätta leva ihop. Ett beslut som på något vis har inslag av lättnad.

Så är det inte för mig. Jag har inte valt att älsklingen skulle dö. Jag tror ingenting blir bättre av att älsklingen är död.

För de som separerat finns dessutom i de flesta fall fortfarande möjligheten att till viss del dela på föräldraskapet. Ta gemensamt ansvar på olika sätt.

Och för den som separerat avsiktligt/frivilligt så gissar jag på att många liksom känner att man har kvar det bästa resultatet av relationen, i form av just barnen. Och… så känner inte jag. Oavsett att jag älskar barnen så älskade jag ju älsklingen mycket mer, på en helt annan nivå.

Storleken på köttbitarna

Idag stekte jag karrékotletter till kvällsmat. Jag köpte ett paket med två karrékotletter med ben till nedsatt pris eftersom det var bäst före-datum idag. 386 gram var det i förpackningen.

Vi är ju numera tre i familjen – en vuxen (jag) och två barn (en tolvåring som mellan varven drabbas av äta hur mycket som helst-vansinne och en åttaåring som mellan varven äter ganska lite).

386 gram kött – om än med ben – känns ganska generöst till oss tre, tycker jag. Jag kunde mycket väl ha kört med samma mängd när vi var fyra i familjen. Då hade jag delat varje kotlett på två. Nu delade jag istället båda kotletterna i tre bitar var, och så fick vi vars två bitar.

Till de stekta kotlettbitarna åt vi även kokt broccoli, stekta champinjoner och egenodlad blå potatis. Alla var nöjda och tyckte det var gott och bra.

Jag funderar ibland över det där med storleken på köttbitarna i affären. Storleken på karrékotletter kan variera ganska mycket. Detsamma gäller andra sorters köttskivor avsedda att stekas. Hur många av dessa olika köttsorter kan man egentligen bestämma storleken på genom styckningsfinlir?

För de köttskivor som säljs i affärer är nästan alltid större än vad en person bör äta om dagen i köttmängd. Och jag tror det påverkar. Jag tror att de allra flesta bara rakt av tänker ”en köttbit per person”. Oavsett om kotletten/biffen/vaddetnuär väger 100, 150, 200 eller 250 gram per styck. Och därmed tror jag att köttkonsumtionen blir större.

Personligen tycker jag ändå att det är de första tuggorna som är godast. Större köttbit än 100 gram behövs absolut inte för smakens skull. Och knappast av något annat skäl heller.

Och om fler åt mindre köttbitar så kunde fler få äta lite kött utan att miljön ska lida av negativa effekter. Och äter man mindre köttmängder så har man råd med bättre kött. Till exempel ekologiskt svenskt naturbeteskött.

Så jag undrar: har de som styckar kött för butiksförsäljning funderat över hur de kan påverka portionsstorleksnormen för kött som portionsstyckas?

Sorgen igen och igen

Så kommer man hem från Lisebergsresan, rejält sent på kvällen eftersom tågen strulade på grund av nåt elfel. Trötthet efter Lisebergs intensitet, trötthet av resan, trötthet av tågstrul och trassel. Somnar hemma och sover gott.

Masar sig upp, får iväg åttaåringen till en första dag på fritids och sätter mig själv hemifrån och försöker mig på en första arbetsdag, med att harva igenom semesterns mejlskörd.

På eftermiddagen när jag hämtar hem åttaåringen från fritids och åker till affären för att handla mat kommer sorgesaknadsångestskiten tillbaka. Den har hunnit trängas undan och dämpas en stund av tröttheten och intensiteten och mer akuta problem. Men att stå och behöva bestämma kvällsmat och fundera över vad som ska göras när man kommer hem… då slår det liksom tillbaka igen.

Du är borta. Du är död. Du är inte här. Jag saknar dig.

Egentligen har jag ju gett upp

Om miljön och klimatet, alltså. För det känns som att vi har harvat så länge, och det händer så lite och långsamt, och det går så fort åt fanders. Så egentligen tror jag liksom inte det är väldigt mycket lönt längre. Eller ja, lönt och lönt, det finns ju grader i helvetet och klimatförändringarna kan bli olika många grader och så, men i alla fall.

Men nej, det hindrar mig förstås inte från att fortsätta. Ganska mycket miljögnetande har jag vid det här laget så djupt rotat att jag kan fortsätta av gammal vana, på ryggmärgsreflex.

Det får duga. Jag orkar inte bry mig mer än så för tillfället.

Jävla måndagsexemplar

Du var ett jävla måndagsexemplar.

Hade vi inte levt i en tid där du kunde få glasögon, så hade du förmodligen fått bli sittande i ett hörn hemma i stugan – du, som inte såg vettigt längre än på någon decimeters avstånd utan glasögon. Du skulle inte haft möjligheten att tillgodogöra dig – och analysera och sprida vidare – en massa klokskap, och du hade varit hjälplös utanför hemmets trygghet.

Eller? Kanske hade dina sociala förmågor hjälpt dig att hitta lösningar även på det?

Och så då den här jävla aggressiva galopperande cancern som tog kål på dig halvvägs genom livet.

Måndagsexemplar. Nåt så väldigt mycket, helt uppenbart. Det finns säkert folk som tycker att sådana egentligen inte ska få finnas. För det finns gott om folk som vill rensa bort dem som inte är perfekta.

Och samtidigt en sådan fantastisk människa, till nytta och glädje och hjälp och utveckling för så många människor under den tid du fanns.

Vilken tur att även måndagsexemplar får lov att finnas. Man vet aldrig i förväg vilka stjärnor det kan bli av dem som vid första anblick verkar helt hopplösa på just den aspekt man väljer att fokusera på vid varje enskilt tillfälle.

Sjutton bortryckta år och jakten på missade tidsbubblor

Det är en märklig effekt det där: Du har ryckts bort ur mitt liv. Och då känns det stundtals som att de där sjutton åren med dig liksom inte riktigt funnits. Som att de försvunnit in i en overklighetsdimma. Och plötsligt känns tiden innan dig närmre tidsmässigt igen. Saker från den tiden poppar upp i större utsträckning. Inte bara nu i Göteborg, utan över huvud taget.

Det känns väldigt skumt.

Detta dessutom parallellt med att jag fortsätter att älta knåda tiden med dig, vända och vrida på allt som jag kunde eller borde gjort eller inte gjort eller gjort annorlunda.

Som att jag letar efter något. Som att jag tror att jag någonstans ska kunna hitta något jag kan gå tillbaka och ändra som helt ändrar förutsättningarna. Eller att jag någonstans liksom ska kunna hitta någon liten tidsbubbla med dig som ännu inte är använd, någon tidsbubbla jag kan plocka fram och använda.

Inte för att jag tror att det funkar så. Men det hindrar ju inte att det är det jag gör…?

Djupt men inte hela djupet

Göteborg. Jag pluggade där i fyra år.

Spårvagn. Passerar förbi Chalmers flera gånger under Lisebergsresan med barnen. Det var på Chalmersområdet jag läste kemin den där hösten -95, kämpade och bet ihop fastän jag mådde så dåligt på så många sätt, både av kemin och på andra sätt, och till slut brakade ihop så totalt.

Jag hade ingen att prata med på den tiden. Jag bar allt det tunga själv, tills det inte längre gick.

Det där var en av de där riktigt stora viktiga sakerna när jag träffade älsklingen: att här fanns plötsligt en person jag kunde berätta ALLT, till och med det allra jobbigaste och jäkligaste, för. Och han fanns kvar och lyssnade och såg det inte ens som betungande att behöva lyssna. Han lärde mig att berätta och att lita på.

Nu är han borta.

Och ja, jag berättar mycket genom bloggen och därmed för alla er som läser den. Men nej, allt berättar jag inte. Det är fortfarande en skiljelinje mellan att ha honom, som visste hela min historia, och att skriva här i bloggen. Och den skiljelinjen blir sannolikt kvar.

Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu