Häromdagen var det en kollega som var inne och pratade med mig på jobbet. Och när hon nämnde vänner som dött – relaterat till situationen för min familj – så sa hon ungefär ”… en vän till mig, som förlorat sitt liv…”.
Det kändes så rätt. Helt fokus på den personen. Personen var fortfarande en person – men hen hade förlorat sitt liv. Och det är ju det viktigaste man har. Det är en enorm förlust. Men det är inte ett förringande till att vara en sak.