Molsjälsmärta (fast det ordet finns nog inte)

Några dagar med skön, avslappnande normal vardagslunk: normala problem, inte så mycket tid att tänka, och så där.

Nu har pappa åkt hem. Och jag jobbar hemifrån. Och det är inte för att pappa har åkt, och inte för att jag jobbar hemifrån. Utan bara för att det liksom inte fungerar att vila i vardag mer än några dagar i sträck. Sedan blir det där som ligger under ytan och pyr allt mer påtagligt igen. Undantryckt sorg och saknad och existensiell irritation. Eller undantryckt är nog fel ord. Inte aktivt framsläpad i ljuset. För sorgen är liksom inte påtaglig som en storgråt, i alla fall inte större delen av tiden. Snarast allt mindre del av tiden. Större delen av tiden är den mer som en molvärk i själen och huvudet.

”Molvärken är den värsta smärtan” brukade älsklingens cancersköterska säga.

Molsjälsmärtan är i alla fall svår att hantera eller göra något vettigt åt. Molsjälsmärtan ger inte tillräcklig kraft för att man ska bryta ut i gråt. Mer går man runt och känner sig skev.

(Tänk vad många ord kring sorgen som liksom egentligen inte ”finns”.)