Varför pratar man aldrig om den andra sidan av att curla sina barn?

På sistone har jag läst flera artiklar om hur dåligt det är med curlande föräldrar – föräldrar som inte ställer tillräckliga krav på sina barn eller underlättar för mycket för sina barn på olika sätt. Jag minns just nu inte var jag läste dessa senaste (nyaste) artiklar om curling, men det kan kvitta i nuläget. Ämnet är ständigt återkommande. Min generation får med jämna mellanrum leva med anklagelser om att curla våra barn.

För länge sedan uppfattade jag att curlingföräldrar var ett begrepp som främst användes om föräldrar som verkligen sopade banan åt barnen i allt. Numera har begreppet vidgats betydligt.

Att curla sina barn är är en sådan där sak man som förälder ska skämmas över. En av många saker vi som föräldrar ska skämmas över. Ingen vill ju vara en curlingförälder. Jag vill det definitivt inte. Dels för att det är FULT, dels för att jag självklart inte vill att mina barn ska bli några lata jävlar.

Samtidigt är det ärligt talat inte så jävla enkelt som de som skriver de där shameande artiklarna verkar vilja ge sken av. (Och det blir inte lättare av att vara ensamstående mamma med två barn och vi alla tre lever med ganska färsk sorg över en familjemedlem.)

Men är det inte fascinerande att de där artiklarna och de där anklagelserna mot ”curlande” föräldrar alltid fokuserar på just de dåliga bitarna av det, på anklagelsen av alla oss dåliga föräldrar? Aldrig på vad som ligger bakom. Aldrig på möjliga positiva aspekter.

Kanske grundar sig ”curlandet” min generation ägnar sig åt som föräldrar på en annan syn på föräldraskapet?

När man blir förälder kan man gå totalt upp i föräldraskapet och se sig framför allt som förälder. (Eller ska jag säga mödraskap respektive mamma?) Övergå från att leva för sin egen skull till att leva mer eller mindre endast för barnen. Om man går in för att endast leva för sina barn, och för att som hemmamamma ta hand om hemmet, ja, då är det kanske inget konstigt att ägna typ all sin vakna tid åt att ”uppfostra” barnen. Tala om för barnen vad de ska göra, finnas där och påminna dem konstant, och tjata, tjata, tjata. Det ingår i förväntningarna på vad man ska göra och hur man ska vara. Och i det ingår också i viss mån att trycka undan sina egna behov. Strunta i att allt detta dels gör att det blir mindre utrymme för ens egna intressen, dels mindre utrymme för hänsyn till vad man själv mår bra respektive dåligt av.

En god mor trycker undan egna behov för att göra det bästa för barnen. En god mor prioriterar inte sig själv. En god mor får inte vara självisk.

Det innebär förstås också att en god mor tar stryk i längden. Det kan ta många olika uttryck. Men bra blir det inte.

Vår generation vill inte leva så. Vi försöker se till att behålla vårt egenvärde även som föräldrar. Behålla våra intressen och framför allt vara rädda om oss själva. (Samtidigt som vi skäms över det också, för kraven från andra generationers synsätt finns ju kvar.)

Och det låter säkert motsägelsefullt, men jag tror att det leder till en del av det som utifrån betraktas som curlande. För det är mer själsdödande att ägna en hel dag åt att tjata på barn att göra saker de inte vill göra än att själv göra de där sakerna långt mycket snabbare. Gör man det själv så går inte själen sönder. Och dessutom blir det tid över till att göra något man själv vill.

En annan del av detta ”curlande” tror jag är att vi har en annan syn på barn idag. Vi ser dem inte bara som ”barn” som ska göra som de vuxna säger. Vi ser dem som människor, individer. Medmänniskor. Vi lyssnar på deras argument. Tar hänsyn till deras behov. Vi vill inte köra över dem bara för att det ska vara så.

Så ja. Jag curlar mina barn. Jag är ingen extrem curlingmamma. Men jag orkar inte lägga hela min tid och ork på att få barnen att göra allt det jag tycker att de borde göra. Jag personligen skulle gå sönder långt mycket mer än vad det är värt. Jag som person skulle ta för mycket långsiktig skada. Och ärligt talat tycker jag inte att det är ett offer jag ska behöva vara beredd att göra för att jag blivit förälder. Och jag tror inte heller att det är ett bra arv att lämna vidare eller att det skulle göra mig till en bra förebild för barnen. Jag tror att jag är en bättre förebild om jag värnar min egen tid och går iväg och gör det jag vill och skiter i att barnen fortfarande inte städat sina rum.