På facebook delas en text av Kent Wisti. Det är tydligen en tre år gammal text. Den handlar om vad varje förälder borde veta:
För någon sekund når jag insikten om att min primära uppgift är att vila och att lukta på ett alldeles speciellt sätt.
Det stärker mig och är trösterikt.
Att inte behöva vilja så mycket för egen del med barnen. Inte paniskt vilja hjälpa dem att bli självständiga. Inte milt neurotiskt ordna i deras sociala liv.
Det är förstås en fin och tilltalande tanke. Fast i nuläget ger den mig bara ont i magen.
För i texten vilar någon sorts grundantagande att det föräldrar oroar sig för vad gäller barnen är onödigt. Att det löser sig ändå. Att jag inte borde oroa mig och försöka ordna upp.
Och det är faktiskt ingen hjälp alls i mitt läge, med ett barn som har det jobbigt i skolan, i en massa sociala relationer, och som dessutom förlorat pappa till en grop på kyrkogården för några månader sedan. För mig blir det i nuläget bara ett till tyckande från omvärlden om hur jag som förälder borde vara och göra.
Kent Wisti är en klok människa. Och hans text är förstås välment. Och säkert jättebra för många föräldrar. Men inte för oss föräldrar som faktiskt måste kämpa för våra barns välmående.