Det fladdra förbi en facebookpostning från Lady Dahmer i mitt flöde, med bland annat följande innehåll:
Lova mig att ni från och med nu, om ni inte klarar av att älska era kroppar iallafall låtsas som att ni gör det – framförallt inför era barn.
/—/
Sucka aldrig åt er kropp.
Och jag stör mig återigen på antagandet att om man är missnöjd med sin kropp så ska det handla om utseenderelaterade saker.
Jag kan ställa upp på att jag inte ska ägna mig åt utseendefixering inför mina barn. Men jag förstår inte vitsen med att måsta älsk alla av mina aspekter av min kropp inför barnen. På vilket sätt skulle det vara dåligt att inför barnen beklaga mig över att kroppen gör ont eller konstatera att den inte längre kan allt den en gång kunde? Skulle något ha blivit bättre av om min man inte beklagat sig över att tumörerna åt upp honom inifrån och att både cancern och cellgifterna gjorde hans kropp alltmer skruttig, tills han slutligen dog?
Nej, självklart är det inte det Lady Dahmer menar. Det är väl det som är min poäng: det är ett märkligt antagande att allt suckande över kroppen skulle handla om… tja, vad man nu ska kalla det, men sådant som är huvudsakligen relaterat till utseende och normer.
Det här skrev jag för övrigt för fyra år sedan: Min kropp är en viktig del av mig.