Lämnar barn på skolan. Åker bort till affären och lägger på ett brev. Passar på att gå bort till kyrkogården och vattna krukorna på graven. Det är inte jätteofta det blir, för jag är liksom hela tiden på språng mellan barn som ska hämtas och lämnas och jobb som ska skötas och annat.
Kyrkogården och graven.
Jag har förstått att många tycker att det är ett bra ställe för att prata om och till den döde. Jag har fått förslag från flera håll om att ta med barnen dit och prata om pappa och döden. Men ärligt talat så känns det ganska fjärran för mig. I alla fall i nuläget.
Ja, din kropp ligger där, nedgrävd i en kista i marken. Fast du är ju inte där mer än någon annanstans. I någon mån mindre, eftersom det ju knappast är så att vi brukade umgås på kyrkogården. Så även om jag inte tror på någon odödlig själ, vilket ju i praktiken innebär att eventuella rester av din själ också finns i den där kistan, så är liksom inte kyrkogården egentligen platsen att ”känna” din ”närvaro”.
Märkligt nog uppfattar jag det som att de som tror på gud och att man kommer till himlen efter döden har större tendens att tycka att det är värt att besöka graven – där ju ändå ”bara” kroppen finns?
Och i de där tankarna, kring kropp och själ och vad som egentligen finns kvar, så börjar jag fundera. Bara utifrån nyfikenhet. Vad händer egentligen i hjärnan efter att man dött? Hur är minnena konstruerade och lagrade? Behöver lagringsfunktionerna i hjärnan tillgång till ”ström” för att finnas kvar, eller ligger informationen lagrad i vår egen hårddisk även efter att vi dött (innan nedbrytningen påbörjats) även utan strömförsörjning?
Och så hamnar jag i Doctor Who igen:
When Time Lords die, their minds are uploaded to a thing called the Matrix.
One response to “Kyrkogården och själen”