Tankar kring en gravsten jag bara sett på bild

Din gravsten finns. Jag har sett en bild på den nu. Den är fin. Jag hoppas du också hade tyckt det.

(Fast helt nöjd är jag inte. Först var jag det, men sedan upptäckte jag att de skrivit A.K.A istället för A.K.A. – trots att det står rätt på slutkorrekturet. Trots att det till och med var de själva som föreslog punkterna. Irriterande. Alltid måste man hålla koll. Suck.)

Det där med gravsten hör till sånt vi aldrig diskuterade. Aldrig hann diskutera, tror jag framför allt. Och det är så många saker jag skulle vilja prata med dig om, alla dessa nya erfarenheter och tankar efter att någon så kär och nära dött. Du är ju den som skulle vara rätt att prata med om sånt! Inte bara för att du var min älskade, utan för att du var den som kunde prata om sådant, på så många nivåer. Jag skulle vilja höra dina tankar om mina erfarenheter.

Fast vi pratade liksom inte ens om döden under det där sista året. Mer om stunden och nuet och saker som behövde lösas medan du levde.

Jag vet liksom inte ens vad du verkligen trodde och tänkte om döden. Du som var kristen och jag som inte var det. Jag har liksom väldigt svårt att tro att du verkligen trodde att det skulle komma något efter döden, mer än att bli nedgrävd och multna. Men vi pratade inte om de aspekterna. Vi nöjde oss egentligen redan för sjutton år sedan med att du trodde på en kraft och jag inte gjorde det. Alla andra religionsrelaterade diskussioner handlade antingen om att folk minsann tolkade in saker i bibeln som inte stod där, och om att den moral folk hävdade kom från bibeln egentligen hade andra grunder. Den sortens saker.

Nå. Din gravsten finns. Den ligger och väntar. Den kommer inte att sättas på plats förrän till nästa sommar. Och tills dess ska de väl hinna klämma dit en saknad punkt.

Däremot har jag ingen aning om vad jag ska göra med rosen ända fram tills dess.