Ibland får jag känslan av att en del tror att det liksom inte finns en massa saker som behöver göras. Och att jag har en massa ork. Jag får känslan av att en del tror att jag kommer hem med barnen efter arbetsdagen och sitter och pratar och umgås, har konstruktiva samtal med dem och energi att vara en god och pedagogisk och tålmodig mor som ägnar eftermiddag och kväll och nästan natt åt att ge mina barn en så bra barndom som möjligt och kompensera för förlusten av en älskad far.
Och alltså, så funkade ju inte tillvaron ens när vi var två föräldrar. Och skulle inte göra om jag vore ensam förälder utan sorgen. Och så funkar tillvaron definitivt inte nu heller.
Jag är trött. Jag har en stundtals uppvällande ledsenhet. Jag har en massa saker som behöver göras. Och jag har inte ork, vare sig mentalt eller i övrigt, att vara ens en gnutta av den förälder jag skulle vilja vara.
Det är ju inte heller så att den antydda förväntan stärker mig i känslan av att jag reder ut det här :P
2 responses to “Bilden av mig som tålmodig öm moder”