Det var väl inte mustaschen och språket vi menade liksom?

Aldrig mer. Vi får aldrig låta det hända igen.

Förintelsen. Andra världskriget.

Vi har hört det så många gånger genom livet. Vi får aldrig låta det hända igen. Och vi har tyckt att det är så självklart. Vi får aldrig låta det hända igen. Aldrig igen. Klart det inte ska få hända igen.

Och jag ser mig omkring i världen, inte bara den fjärran världen utan min egen närvärld, mitt hemland, ser på det som pågår, en normaliseringsprocess av läskigt slag.

Och jag undrar vad vi egentligen menade med ”Aldrig mer”. Jag får nästan känslan av att vi förväntade oss att det skulle vara likadant nästa gång. Alltså på pricken likt. Att det skulle vara tydligt fokus på judar, och att den stora faran skulle bestå i en man med lustig mustasch som pratade tyska. Att vi liksom från början skulle kunna gå på dessa tydliga kriterier och säga ”Appappapp, vi har lovat att aldrig mer låta Hitler få makten!”.

Det känns som att vi, eller tillräckligt många av det kollektiva vi:et, liksom inte riktigt tar det på allvar när inte de där kriterierna är uppfyllda. Som att det hittas argument för att det här är något annat.

Och visst, just 1930- och 1940-talen händer aldrig igen. Förstås. Men det var väl inte det vi menade, egentligen?