Sommaren 1999. Efter att jag träffat dig. Mejlväxling med dig. Vändande ut och in på själen. Äntligen någon som både lyssnade och förstod. En vän, en människa.
I början var jag inte säker på om jag faktiskt var kär också. Det var liksom inte centralt. Inte där fokus låg. Inte det som var viktigt.
Att erkänna, ens för sig själv, att man faktiskt är lite kär, lite förälskad, i någon kan vara ganska svårt.
Men han var allt ganska söt, den där pojken jag träffat på.
Och den här låten, som klistrade sig som ett tuggummi från radion den sommaren, klistrade också som ett extra soundtrack i den något ”banalare” delen av min hjärna: