Monthly Archives: september 2016

Och så bleknar det

Ett år. Ett sorgeår. Visst är det så man brukar säga?

Och jag tänker att det är ganska logiskt. Och att det inte har med tidsrymden i sig att göra, utan med cykliciteten i de saker vi har att hantera i tillvaron.

Sorgen väcks till liv, i sina olika former, i varje sak vi varit vana att göra tillsammans med den saknade, varje sak vi måste klara att göra själva. Ibland är det saknaden av personen i situationen som väcker sorgen. Ibland är det det praktiska i att vara den som själv måste minnas hur det var man gjorde det ena eller andra av saker som inte görs alltför ofta eller bara säsongsvis.

I varje ”ny” situation – vanlig och vardaglig eller festlig och sällsynt, men ändå: händelse där man tidigare haft den saknade med sig och nu istället tvingas göra utan henom – väcks sorgen på nytt. För vissa av sakerna räcker det att ta sig igenom den första gången, men för andra sådana saker kommer sorgen både andra och tredje och femte gången också.

Utvecklingssamtal med barnen. Ta beslut om viktiga inköp. Ta reda på hur saker ska göras som tidigare den andre skött.

Jag antar att det glesas ut efter hand. Och att efter ett år har åtminstone de flesta sådana där saker dykt upp och varit tvungna att hanteras.

Idag har jag tänt kaminen i matrummet för första gången den här säsongen. Det är blåsigt och har kommit några droppar regn. Lite höstkänsla äntligen. Fast det är ju inte på något vis kallt. Men jag bestämde att det fick bli en brasa ändå. För att kolla att det funkar som det ska inför säsongen. Och för att kanske ge lite myskänsla.

Så jag har ryckt i den där spaken som släpper ner gammal aska i asklådan. Vridit på nedre spjället. Och börjat fundera över skillnaden på de båda spjällen, nu när man hunnit komma ur rutiner och hunnit glömma.

Jag hade kunnat fråga dig. Förmodligen hade du kunnat svara. Och hade du inte kunnat det så hade jag kunnat konstatera att om varken du eller jag minns så är det nog inte så viktigt.

Men jag kan inte fråga dig.

Jag gissar på att jag nästa höst kanske känner ett litet, betydligt mindre men dock, styng av samma sak.

Ickemens

Och nej, någon mens har inte kommit. 12 dagar över tiden enligt appen. Men tja, 38 dagar sedan förra mensen började är nog en mer relevant angivelse. Och var i cykeln jag egentligen är har jag inte den blekaste aning om: om det onda som kommer i ”magen”, i brösten och så vidare till och från egentligen är ägglossning eller mens på gång. Helt ur fas i systemet, tror jag.

Tisdag

Lämna barn på skolan.

Hem och svepa en kopp kaffe.

Köra till massören för en timmes friskvård på arbetstid.

Köra hem. Jobba jobba jobba.

Ringa Telia om krånglande telefon.

Äta rest från frysen till lunch.

Jobba jobba jobba.

Åka till banken och försöka få svar på frågor.

Hämta hem barn som inte vill vara för länge på fritids.

Köra hem. Jobba jobba jobba.

Laga mat. Färdigköttbullar och pasta.

Köra barn till scouter.

Köra barn till bågskytte.

 

Där är jag nu.

Jag jobbar 75%, och jag har idag distansarbetat, och med nöd och näppe fått ihop mina timmar.

Om en stund ska jag smita bort och nödmathandla medan bågskyttet pågår. Sedan hämta hem barn, lyssna på läsläxa, diskutera och planera studiedag och höstlov med blandade mängder mor- och farföräldrar… kanske orka beställa ugnen.

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

”Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. ”Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana ”papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

En telefon som inte ringer och ett felsökande med fokus på vems fel

Den fasta telefonen ringer inte.

Det går att ringa från telefonen utan problem. Men ringer man till den så hörs inga ringsignaler som annonserar inkommande samtal. Varken i de tre telefonerna med sladd eller i den trådlösa. Fast lyfter man luren när någon ringer (för att det är man själv som ringer hit från en mobiltelefon som man har i andra handen, och alltså VET att det ”ringer”) så upprättas telefonsamtal. Det är alltså ”bara” ringandet som inte fungerar.

Bredbandet, på samma jack, funkar alldeles som det ska.

Efter att ha kört Telias automatiska felsökning på nätet, och sedan följt deras förslag på nätet med att plocka loss alla jack och bara koppla in en telefon i taget och allt sånt där, och fortfarande inget funkar, så ringer jag Telias support. Efter lång telefonkö, och efter att slutligen ha hamnat hos en supporttjej som inte verkar ha tillgång till den info jag knappat in specifikt om mitt ärende via webben, så felsöks det igen (efter att jag plockat loss alla saker från alla jack). Hon konstaterar att ”Ja, det verkar ju som att det är något som är fel” – och det framgår inte riktigt ens vad hon menar: om hon kan se att något är knas eller om det bara är ett uttalande utifrån mina beskrivningar.

Hon konstaterar i alla fall hon ska upprätta en felanmälan och skicka det till tekniker. Och så påpekar hon att om det är något som är fel som beror på mig och inte på dem så blir det jag som åker på en kostnad.

Och så avslutar hon med att tala om att hon kan erbjuda mig tre gratismånader på Spotify och Storytel. Jag avböjer. Jag orkar inte krångla med mer för stunden. Och vet inte riktigt om det känns rätt att knyta spotifyabonnemanget till Telia.

Men det som hänger kvar i huvudet är det där med att det är jag som riskerar att betala om felet visar sig ligga hos mig. Det är ju ingen nyhet. Det vet jag redan innan jag ringer att det är så. Inte bara hos Telia, utan oavsett vart jag ringer med felanmälningar. Och jag vet att åtminstone på mig har det där en hämmande inverkan: Jag drar mig för att ringa. Drar mig för att ta itu med och försöka lösa saker. För det finns en risk att det är jag som missat något väsentligt och att det därmed är jag som får både skämmas för min dumhet och dessutom stå för kostnaden. Och det är ju knappast lockande. Så då drar man sig för att ringa…

Och jag funderar på hur det påverkar samhället i stort. Intresset för att underhålla, för att se till att saker fungerar, för att felanmäla och åtgärda. Jag funderar över hur det påverkar funktionen i våra offentliga byggnader och funktioner, och alla möjliga andra sammanhang. Vem vill vara den som initierat åtgärdandet av något som inte fungerar, när fokus hela tiden ska flyttas till vems felet var och om man kan riskera att bli betalningsskyldig?

Älvdans i september

img_4286

Det är den 27 september. Över nejden ligger sjok av morgondimma, och solen är ett glödande klot.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt

Men även om temperaturerna börjar dra sig mot något svalare, så är det fortfarande varmt för årstiden. Definitivt inte kallt.

På åkern en bit bort står en sådan där jättestor vattenspridare och bevattnar. Den 27 september. För det är torrt: det var länge sedan det kom något vettigt regn. Och växtsäsongen är inte i närheten av slut.

… går åt helvete med allt…

Ikeakväll

Ikväll har vi varit på Ikea. För det lutar åt att det blir en Ikeaugn den här gången också: En Gränslös med pyrolys. 30-300 grader; varmluft; stor volym; självrengöring. Och så bra pris men ändå tillverkad av Electrolux, om jag förstått rätt. Fast innan jag bestämde mig ville jag åka dit och ”klämma på den”.

(Ett problem kvarstår dock. Visserligen ska det inte vara några problem med storlek och stomme på köksskåp – det ska tydligen vara så att alla ugnar passar i stommen. Men ovanför gamla ugnen sitter en passbit/list, typ 9 cm bred. Och den gamla ugnens front är 58 cm. Och den nya är i så fall 58,9. Så jag måste såga i brädan och få det snyggt – hahaha! – eller ersätta med något annat. Som en rostfri list som personalen på Ikea föreslog – men den de säljer är nog istället för smal. Jaja.)

Nå. Jag lyckades i alla fall få med mig barnen till Ikea – trots suckar från nästantonåringen. Och jag körde dit. Det har alltid brukat vara älsklingen som kört när vi ska till Malmö – jag gillar inte körning inne i Malmö, och tja, det har nog alltid blivit han som kört när vi ska till Ikea också. Så på något vis kändes det som övningskörning och ta itu med lite små trösklar där också.

Plus att gå på Ikea ju är en jättekonstig grej utan älsklingen. Eftersom han, och vi, varit så väldigt mycket Ikea. Ikea är så mycket förknippat med honom.

Det är inte samma sak att gå där själv som att gå där och diskutera lösningar och upptäcka nya produkter tillsammans med honom.

Det är dessutom väldigt annorlunda att åka någonstans två vuxna och två barn och man som vuxna kan hjälpas åt att hantera att barnen tycker det är tråkigt och egentligen vill hålla besöket till minsta lilla. När jag åker på egen hand med barnen så pallar jag inte med den striden. Så vi har ”klämt på ugnen” och vi har köpt några glas, och vi har ätit kvällsmat, men det är också allt vi gjort på Ikea ikväll. Jag skulle ju gärna ha strosat en stund och sett lite mer, men det ville inte barnen. Det vill de liksom aldrig – de vill hålla sig till att följa med och göra det som absolut behöver göras och sedan åka hem.

Att vara ute och köra lite längre så där om kvällen ger för övrigt fritt spelrum åt tankeverksamheten på ett annat sätt än när man är hemma. Och varje ny situation som infinner sig ”efter döden” ger liksom utrymme för nya tankebanor. Så huvudet har under bilkörningen tassat runt i nya sorge- och saknadsmarker, med tankespår jag liksom inte avverkat ännu.

Detta samtidigt som jag funderat över konstiga billjud och oroat mig över att bilen kanske börjar bli typ gammal och sliten och att det även på det området känns väldigt ensamt att vara den som måste bedöma vad som behöver kollas upp och aldrig ha en normal motpart i vardagen.

Så trött på

Jag är så trött på att behöva vara orolig. Så trött på allt som måste lösas. Så trött på allting oförutsägbart. Så trött på allt det är jag som måste lösa när det inte ens finns några lösningar.

Så trött på att ha en klump i magen, en klump i bröstet och ett getingbo i huvudet. Så trött på att vara otillräcklig och inte kunna göra något åt ens det allra allra viktigaste.

Och jag borde ha lyssnat på de där som sa att jag aldrig borde skaffat barn.

Helgen

Helgen i övrigt då?

  • Tvättat
  • Fått pannan att funka, verkar det som
  • Fixat tusen småsaker och i lyckats ha barnen involverade i hyfsat mycket också
  • Målat grönt på fem fönster, vilket innebär att åtta har fått två strykningar grönt och två har fått en strykning

Söndag kväll. Jag är löjligt trött. För stunden hänger huvudet inte riktigt ihop. Så även om klockan inte är tio så är det osannolikt att mitt huvud ska klara av att formulera några av de andra tankar som egentligen vill bli blogginlägg. För då går jag sönder.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren ”adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.