Ikväll är jag väl något mindre tvärtrött än igårkväll. Det vill säga ikväll är jag inte typ medvetslös utan bara skittrött.
På ett sätt tycker jag att jag är löjligt trött – jag har ju inte gjort något särskilt. På ett annat sätt tänker jag att det inte är så konstigt, med tanke på att det är jag som måste rodda precis allting och det finns så mycket att göra och ta ställning till och hantera och hålla rätt på. Helt klart för mycket, inte minst för huvudet.
Posted in Jag, Vardagsliv
Din gravsten finns. Jag har sett en bild på den nu. Den är fin. Jag hoppas du också hade tyckt det.
(Fast helt nöjd är jag inte. Först var jag det, men sedan upptäckte jag att de skrivit A.K.A istället för A.K.A. – trots att det står rätt på slutkorrekturet. Trots att det till och med var de själva som föreslog punkterna. Irriterande. Alltid måste man hålla koll. Suck.)
Det där med gravsten hör till sånt vi aldrig diskuterade. Aldrig hann diskutera, tror jag framför allt. Och det är så många saker jag skulle vilja prata med dig om, alla dessa nya erfarenheter och tankar efter att någon så kär och nära dött. Du är ju den som skulle vara rätt att prata med om sånt! Inte bara för att du var min älskade, utan för att du var den som kunde prata om sådant, på så många nivåer. Jag skulle vilja höra dina tankar om mina erfarenheter.
Fast vi pratade liksom inte ens om döden under det där sista året. Mer om stunden och nuet och saker som behövde lösas medan du levde.
Jag vet liksom inte ens vad du verkligen trodde och tänkte om döden. Du som var kristen och jag som inte var det. Jag har liksom väldigt svårt att tro att du verkligen trodde att det skulle komma något efter döden, mer än att bli nedgrävd och multna. Men vi pratade inte om de aspekterna. Vi nöjde oss egentligen redan för sjutton år sedan med att du trodde på en kraft och jag inte gjorde det. Alla andra religionsrelaterade diskussioner handlade antingen om att folk minsann tolkade in saker i bibeln som inte stod där, och om att den moral folk hävdade kom från bibeln egentligen hade andra grunder. Den sortens saker.
Nå. Din gravsten finns. Den ligger och väntar. Den kommer inte att sättas på plats förrän till nästa sommar. Och tills dess ska de väl hinna klämma dit en saknad punkt.
Däremot har jag ingen aning om vad jag ska göra med rosen ända fram tills dess.
Saknad och ledsenhet.
Inte av det stora och kraftfulla slaget. Mer lågmält.
Men ändå påtagligare än på många dagar.
Jag har väl inte gjort så mycket ansträngande idag? Suttit och jobbat på distans. Hämtat hem ett barn lite tidigare från skolan. Följt med ett annat barn till vårdcentralen för minsta sortens operation (okej, det är lite ansträngande att vara mamma till någon som har ont). Kommit hem, fikat, jobbat lite till, lagat mat.
Inget av barnen ville givet diverse saker gå på sina aktiviteter ikväll. Så vid tio i sex på kvällen gick jag och la mig för att vila en stund. Och sov som en stock till 19.30. Orkade fortfarande knappt ta mig ur sängen. Har nu lagom medvetslös och sömndrucken lyckats sätta igång en diskmaskin och lyssnat på en läsläxa. Fortfarande sanslöst trött. Klockan är tio i nio på kvällen.
Posted in Föräldraskap, Jag
Efter en utdragen värmeböljsensommar är det nu faktiskt höst. Ja, inte enligt SMHI:s definitioner, men enligt mig.
Idag var det kallt i huset på morgonen. Det börjar väl dra ihop sig mot läge att slå på värme i huset. Måste försöka få ordning på pannan. Men jag drar mig för det eftersom jag har en känsla av att jag inte själv kommer att lyckas hitta vad som är fel utan måste försöka få fatt i en expert :-(
Och bilen gick på bensin första kilometern när jag skjutsade till skolan i morse. Så kallt är det nu.
Posted in Vardagsliv
Den borde varit här för flera dagar sedan. Och för typ en vecka sedan kändes det som att den var på väg, men det blev aldrig nåt.
Det skulle inte förvåna mig om det är vissa moment av för mycket att oroa sig för som bråkar med systemen igen.
Ugnen gick ju sönder i förra veckan. I fredags skickade jag in skadeanmälan till Eon, och redan idag har jag mejlledes fått besked. Eftersom ugnen var sju år gammal får jag halva inköpsbeloppet, plus att jag får 1000 kr för installation av den nya ugnen av behörig elektriker. Gott nog så.
Men nu måste jag välja ny ugn. Och det är jävligt jobbigt. Det finns så FRUKTANSVÄRT många ugnar att välja på därute i djungeln. Och informationen om vad som är samma och vad som är olika är extremt bristfällig.
Ja. på ett sätt vill jag ju bara ha en ugn som ersätter den som funnits där. Och när vi valde den så var det väl egentligen bara att den skulle ha varmluft som var väsentligt.
Men. Den trasiga ugnen hade en maxtemperatur på 250 grader. Det har jag svurit över, för det är faktiskt väldigt lågt som maxtemperatur. Och dessutom har den legat lågt i temperatur i övrigt. Alltså: har man ställt in den på 200 så har den nog snarast blivit kanske 185 grader varm. Nej, jag har aldrig mätt temperaturen, jag har bara konstaterat så väldigt många gånger att jag måste höja jämfört med vad det står i recepten. Så: den här gången vill jag ha en ugn som har en maxtemperatur som är betydligt högre än 250 grader. Det är önskvärt att ugnen kan bli 300 grader varm.
Den gamla ugnen har dessutom haft en lägsta temperatur på 80 grader (eller var det till och med 90?).Och det är också dumt. För det finns tillfällen när man vill kuna köra något på riktigt låg värme. Saker som ska torkas. Eller kunna ha burkar man snart ska fylla sylt i i en varm ugn under tiden de väntar.
Vilket temperaturspann en ugn har är alltså mycket väsentlig information enligt min uppfattning. Men den informationen finns inte. Inte i manualer, inte på vitvaruförsäljarnas webbar, inte på prisjakt. Ugnstemperatur är uppenbarligen en ickefråga.
En annan grej är ju att det är trevligt om plåtarna från den gamla ugnen passar i den nya. Eftersom de standardmässiga plåtmängderna man får med – en plåt och en långpanna – inte räcker, så har vi skaffat två extra plåtar. Som sagt var, det vore trevligt om det gick att använda dem även framöver. Men det går ju liksom inte heller att få veta. Vilka plåtar är kompatibla med vilka ugnar, liksom? Sånt vill jag veta.
Och så är det det där med mått. Alla ugnar ska visst passa i samma ”hål”, man utgår från en modul på 60×60 cm. Fast fronten på den nuvarande ugnen är faktiskt bara 58 cm hög. Biten ovanför täcks av en liten träplatta i samma utseende som resten av köket. Om nästa ugn är en cm högre – vilket nog verkar vara sannolikt när jag tittat runt – så lär jag behöva såga i den där betsade träbiten… Undras hur snyggt jag lyckas få det?
Och så skulle jag ju ärligt talat vilja ha folks omdömen: vilka ugnar har varit till belåtenhet och funkat som de ska?
Men istället möts man av säljande oneliners om de olika ugnarna:
Rostfri inbyggnadsugn med varmluft
Stilren multifunktionsugn
Varmluftsugn med LED-display
Rostfri med Anti Fingerprint-behandling
Rostfri inbyggnadsugn med varmluft
Modern och bekväm inbyggnadsugn
Vill man ta ett väl överlagt och informerat beslut är det uppenbarligen så att man själv måste kräva ut specifik information för varje ugn själv? Så much för konsumentmakt.
Men jodå. Det rullar väl på. Livet fungerar, eller vad man ska säga. Jag går inte under av sorg.
Nu är det en bra sak att ha jobbet igen. Något att engagera sig i, som jag bryr mig om, men där jag samtidigt inte behöver vara djupt känslomässigt engagerad i. Något att relatera vardagen och fritiden till.
Jag gissar på att det säkert finns folk som kan tänkas reagera ungefär ”Ja men där ser du! Det hade varit bättre om du hade börjat jobba tidigare, då hade du sluppit ha det så jobbigt så längre – vardagen och jobbet skingrar tankarna”. Men nej. Att det funkar nu, att jobbet funkar, att vardagen funkar (för någon sorts värde på, och så där), beror ju på att jag fått chansen att bearbeta först. Fått chansen att sörja först. Jag hade inte kunnat börja jobba direkt efter begravningen, som vissa tyckte. Jag hade inte varit kapabel att utföra mitt jobb då. Och jag hade varit tvungen att bita ihop så mycket för att ens försöka begripa vad jobbet gick ut på att det hade tagit sönder mig totalt.
Jag behövde tid, och möjligheten att genomleva det där riktigt jobbiga. Det gör det möjligt för mig att kunna fungera nu.
Det är intensivt. Jobb och hem och föräldraskap. Stundtals tunga saker att dra i. Beslut att fatta, jobbiga saker att genomföra, situationer som kräver mitt mod på olika nivåer.
Jag behöver vara snäll mot mig själv. Jag behöver kunna belöna mig för att jag gjort bra saker, jobbiga saker, saker som tar emot.
Men hur belönar man sig själv på bra sätt, egentligen? Hur är man snäll mot sig själv när livet är jobbigt? Och när utrymmet för alla sorters extravaganser är extremt begränsat, kanske allra mest när det gäller tidsaspekten? Och när man dessutom har sorg och det där med att göra något ”kul” inte känns så jävla lockande i vilket fall för inspirationen är långt borta?
Det enda sättet jag kan komma på och som faktiskt är hyfsat realistiskt i nuläget handlar om att stoppa i sig något gott. En bit choklad eller nåt sånt. Och det är ju inte någon fantastisk lösning det heller – bara den mest möjliga på något vis.
Mer choklad. Till den sörjande mamman som inte tränat sedan i april. Men liksom, vad finns det för alternativ till choklad?