Fram till alldeles nyligen har inlägget ”Men han har i alla fall inte gett upp” från september förra året hängt kvar på ”tio-i-topp” för bloggens mest lästa. Nu i veckan har texten halkat ner från listan. (Ja, den åker väl kanske upp igen nu när jag länkar?)
Och idag påminner mig facebook om att det är ett år sedan vi tapetserade hallen.
Vi hann en massa saker. Jag tvivlade på att han skulle leva till min födelsedag förra sommaren, men vi fick nästan ett år till. Och även om det var ett år med andra förutsättningar, ett år där vissa saker var satta på vänt, så var det också ett år med riktiga saker, ett år där vi fortsatte i vår gemensamma riktning.
Det finns så många olika nivåer av att ge upp. Man kan faktiskt både ge upp och låta bli att ge upp på samma gång. Man kan ge upp och erkänna sig besegrad av cancern, när man vet att den är obotlig och dödlig, och ändå fortsätta livet till så hög nivå som det går så länge det varar. Live life to the fullest. Även om det vissa dagar också bara betyder att sitta och glo på akuten på TV.
Och det är fortfarande så märkligt på så många sätt. För det var liksom inte alls som man föreställer sig det. Eller som jag föreställde mig det. Jag har levt ett år med en dödligt sjuk person. Men en person som ändå större delen av den tiden var i så oerhört hög grad levande. Det var liksom bara de sista tio dagarna som han var döende. Och bara de sista tre dagarna som han var nånstans i närheten av vad man skulle uppfatta som dödssjuk – fast ändå inte alls på det sätt man tänker sig.
Mina tankar vandrar ofta förbi de olika ord folk använder kring döden och sjukdom. Det känns som att många liksom tappat bort nivån på värdeladdningarna hos orden. ”Det är så tragiskt” skriver de – om någon som dött 80 år gammal under inga konstiga omständigheter alls. ”Han är döende” skriver de – om någon som har obotlig cancer men fortfarande liksom inte alls hamnat på det kraftigt nedåtlutande planet utan är i full fart, arbetar och lever fullt ut. Och nej, jag har inte full insikt i dessa personers tillvaro – men det har inte de som skriver om det heller.
Och jag önskar i efterhand att jag hade fått ut ännu mer av det där sista året. Fastän det nog inte hade varit möjligt. För vi fortsatte vara vi, så långt det var möjligt, på det sätt det funkade under rådande omständigheter. Vi lyckades märkligt nog behålla ett hyfsat normalt liv, där ångest och panik inte tog över helt. Det är egentligen märkligt nog och en bedrift i sig. Att det i den bästa av världar kunde varit ännu mer och ännu bättre gör ju inte att det ens hade varit möjligt i denna verkliga dödliga värld.
Och ur datorhögtalarna sjunger Suzanne Vega från en konsert i Tyskland:
… he sounds like he’s missing something or someone that he knows he can’t have now
and if he isn’t I certainly am …