En del av verkligheten pockar väldigt tydligt på uppmärksamhet. För om kvällarna och nätterna hör jag nu ljud inifrån bjälklaget mellan våningarna och i väggarna på ovanvåningen.
Jag inser att jag måste ta tag i att sätta musfällor. Och jag drar mig för det. Jag är ett våp. Jag har alltid låtit älsklingen sköta det där. Eller, han har skött det, och jag har kunnat strunta i att det känns besvärligt.
Nu finns det bara jag. Nu är det jag som måste. Jag vill inte!
Nå, ikväll kommer jag inte att göra något åt det. *skjuter på bekymren en dag till*