När man tänker på det är det väl ganska märkligt egentligen? Att vi känner att de där sakerna vi är bra på inte riktigt räknas, liksom.
Åtminstone upplever jag att det ganska ofta är så. Saker vi har lätt för anses inte ha något värde. Ska det vara värt något så ska det vara något man fått jobba och kämpa för. Det är det vi fått lära oss.
Och jag tror att det dödar glädjen i mycket. Oavsett om det handlar om skolarbete eller fritidsintressen. Om man liksom hela tiden får veta att man ska ägna sig åt det som inte faller sig naturligt, och att det som faller sig naturligt liksom inte är nåt värt, ja, då kommer man i längden att vara ganska elak mot sig själv. När man egentligen kunde vara snäll mot sig själv och åstadkomma lika mycket, fast inom andra områden, men istället vara lyckligare och må bättre.
—–
Jag skulle skriva längre om det här om jag hade någon chans att koncentrera mig. Men jag har en åttaåring i rummet som utkämpar en strid med hjälp av ljussabel och mängder med explosioner, och det är så svårt att alls lyckas tänka då. Hjärnan blir banne mig helt blockerad.