Det sägs att människor är sociala varelser. Att det är en viktig sak i vår överlevnad och vårt evolutionära arv. Att vi är flockdjur och trivs och fungerar bäst att bo tillsammans.
Ändå är vi så många. Så många som egentligen inte alls funkar eller trivs i de normala sociala sammanhangen. Så många som klassas som introverta på olika sätt. Så många som mår bäst om vi större delen av tiden får rå oss själva. Och vi löser det på olika sätt. En del som jag, med att bosätta oss långt bort från andra. Andra genom att bosätta sig där de kan försvinna i mängden och inte behöver umgås med grannarna, som i en lägenhet i ett höghus i stan där ingen egentligen vet vem du är.
Är vi verkligen så jävla mycket flockdjur som det påstås? Är det verkligen så att flockmentaliteten är det bästa för människan? Om det är så kasst evolutionärt sett att vara enstöring, hur kan vi då vara så många?
Nej, det här är inte alls färdigtänkt. Bara en liten reflektion till lördagskaffet, för mig själv i vardagsrummet, med Suzanne Vega på hög volym för sjuhundraåttiotredje varvet.
2 kommentarer
Jag tror att vi är väldigt mycket flockdjur och att vi gör mycket konstiga grejer för att passa in i flocken som vi kanske inte ens reflekterar över. Historiskt var det ju så att om man inte passade in i flocken, överlevde man ju helt enkelt inte. Varför utanförskap är inpräntat i oss som något farligt. Exempelvis tänker jag ibland på om könsstympning är resultatet av en rädsla för att inte få tillhöra flocken. Man stympar hellre sina barn än att riskera hamna utanför. Men sedan kan man fråga sig om man måste vara social för att tillhöra flocken?
Det är väl numera mer eller mindre vetenskapligt accepterat att det finns människor som hämtar styrka ur sitt eget inre snarare än i sociala relationer. Det var närmast en frälsningsupplevelse för mig när jag började gräva i begreppet ’introvert’ för några år sedan och insåg att jag inte alls var så konstig som jag hade trott hela livet, utan att det fanns förklaringar till mitt beteende.