Det sägs att människor är sociala varelser. Att det är en viktig sak i vår överlevnad och vårt evolutionära arv. Att vi är flockdjur och trivs och fungerar bäst att bo tillsammans.
Ändå är vi så många. Så många som egentligen inte alls funkar eller trivs i de normala sociala sammanhangen. Så många som klassas som introverta på olika sätt. Så många som mår bäst om vi större delen av tiden får rå oss själva. Och vi löser det på olika sätt. En del som jag, med att bosätta oss långt bort från andra. Andra genom att bosätta sig där de kan försvinna i mängden och inte behöver umgås med grannarna, som i en lägenhet i ett höghus i stan där ingen egentligen vet vem du är.
Är vi verkligen så jävla mycket flockdjur som det påstås? Är det verkligen så att flockmentaliteten är det bästa för människan? Om det är så kasst evolutionärt sett att vara enstöring, hur kan vi då vara så många?
Nej, det här är inte alls färdigtänkt. Bara en liten reflektion till lördagskaffet, för mig själv i vardagsrummet, med Suzanne Vega på hög volym för sjuhundraåttiotredje varvet.
2 responses to “Alla vi enstöringar”