Hej älskling!
Det är så märkligt det här livet. Livet efter din död.
Jag tänker väldigt lite på dig. Du är död, du finns inte, du är long gone. Och jag lever. Och känner mig så ofantligt full med liv. Jag fyller kroppen med musik, Tori och Suzanne Vega. Mestadels Tori just nu. Ungefär hur mycket som helst.
You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?
Och… jag har inte ens ambitionen att följa Dannys uppmaning. Det bara är så ändå. Jag tror inte ens jag lever upp till de fem minuterna. I alla fall inte ”properly”.
Det är så konstigt det här. Att känna sig så oerhört levande. Det är ingen mask, det är i mitt innersta väsen. Och det förefaller mig på något vis hemskt att det är så. Att jag redan glömt dig. Eller inte glömt, men att du redan sjunkit så långt ner i min tillvaro att jag inte går omkring och sörjer, utan istället har luft under vingarna, springsteg i gummistövlarna, piruetter i fötterna.
Men jag är levande. Det finns så mycket liv inom mig.
Och det är bisarrt att tänka att om du hade varit vid liv så hade jag inte varit ”här”. För det får det liksom på något vis att verka som att det är bra att du är död. Och att du skulle ha haft en hämmande inverkan på mig. Och det är ju inte sant. Du har haft en oerhört bra och positiv och bejaka dig själv-inverkan på mig. Och jag hade velat ha dig kvar. Fast jag vill ha det här också… Att dela livet med någon har påverkan på en, på gott och ont, och med dig var det nog så lite av det onda som nånsin skulle vara möjligt. Men det hindrar inte att frånvaron av dig släpper fram saker som inte skulle släppts fram om du var kvar. På gott och ont. Det hade funnits andra bitar som var bra och som inte finns nu.
Och det kommer sannolikt att komma alldeles underbara tillfällen i livet som aldrig hade kommit om du hade varit kvar i livet. Det känns förbannat elakt och ondskefullt att tänka så, för jag ville verkligen inte att du skulle dö. Men det är nu så det är. Och jag kan inte låta det där samvetet döda resten av livet för mig.
… all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?
Det var ju inte så du uttryckte det. Men något med liknande andemening. Att din sjukdom, din dödsdom, inte skulle hindra mig från att vara jag, från att fortsätta göra de saker jag ville.
Så jag lever. Är. Suger ut det mitt hjärta vill ur det här livet. Och utgår från att jag har din välsignelse till det.
Och nu när jag skriver det här så gråter jag. Och det var det väldigt länge sedan jag gjorde nu.
One response to “Livet, piruetterna och de fem”