Jag borde måla fönster.
Men igår var det blåsigt. Och idag regnigt och småkallt. Och… jag har inte lust. Även om jag har tak och väggar omkring mig när jag står och målar i orangeriet.
Jag gör… annat. Datormässigt. Tänkande, skrivande. Helt onyttigt och meningslöst.
Jag skäms och känner mig lat.
Posted in Inget särskilt
Twitter.
Twitter är en egen värld. Och ändå inte.
På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).
Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.
Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P
Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag ”tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )
Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.
Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.
Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.
Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.
Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.
Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.
Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.
Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)
Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.
I bilen snurrar en skiva med Elin Sigvardsson. Saturday Light Naive. Vi spelade den ganska mycket när den kom, för en bra bit mer än tio år sedan. Den är producerad av Lassepojken. (Okej, Lars Winnerbäck ska man skriva, det finns tydligen folk som tycker det är konstigt att kalla honom Lasse.)
På vissa ställen blir det extra tydligt att det är Lasse som varit inblandad. Till exempel i Paper Cup Words. Jag tror att det är Lasse som körar, Lasses röst som kommer fram bitvis. Och så melodislingorna som svävar ut och flyttar tillbaka till de tidiga Lasseskivorna. Till Dans med svåra steg.
”Och så PH på fiol”, hör jag dig säga. Och jag vet inte om det stämmer, om det är vad du skulle säga. Jag inser att fiolslingan förmodligen kommer från samma person som på Lasses tidiga, att det rimligen måste vara så. Men om det var PH som spelade fiol, eller om PH istället spelade flöjt, det vet jag inte. Jag vet inte ens vem PH är. Men det visste du. Du hade koll. Och förmodligen kände du de där människorna – inte närmre, men i alla fall flyktigt. Dels för att du var en sån som kände så många, och du kom från samma stad. Dels för att du var sådan: du lärde känna dem du ville. Du hade inget filter, ingen spärr, som hindrade dig från att prata med och vara nyfiken på och bara vara alldeles fantastiska du, oavsett vem du pratade med. Även om den du pratade med var kändis, eller bara överjävligt bra på något där du bara var en hängiven medelmåtta. Du var liksom bara dig själv.
Medan jag alltid fegar ur i sådana situationer. Känner att här ska inte jag komma och störa och vara i vägen och ta plats, för jag är ju bara lilla jag och ska inte tro att jag är nåt.
Gammalt inlägg: Det här med kändisar.
Och det där locket ligger på och hindrar i så många situationer. Hindrar mig från att vara mig. Hindrar mig från att göra saker jag vill, saker jag älskar. Jag vill inte förhäva mig, på nåt sätt.
Herregud, jag klarar ju inte ens om att tala om att jag vill göra saker, att jag tycker om att göra saker. För jag vet ju att det alltid finns andra som är bättre på det jag vill göra – sjunga, dansa, skriva. Och om jag ska göra något som andra är bättre på, då måste jag försvara mig. Och det orkar jag inte. Jag vill inte att det jag älskar ska behöva besudlas av att jag ska behöva ta den kampen. Så jag håller för mig själv. Stänger in. Har kvar drömmarna och viljan inombords. Men berättar inte. Nästan inte för någon.
Och det märkliga är att även kärleksfulla människor omkring mig gör att jag snävar in, avgränsar, mig själv. Att enda sättet att verkligen släppa ut och vara mig själv är att leva som eremit ;-) Till och med under alla dessa år med dig, älskling. För det är ju inte du som hindrat mig. VERKLIGEN INTE. Men med andra människor levande nära inpå mig så begränsar jag mig. För jag har lärt mig att det är enda sättet att begränsa smärta, att minska risken för att folk driver med mig för det jag älskar. Och det är det inte värt.
Och det var ljuvligt att leva med någon som lät mig vara mig själv. Och det var en ljuvlig adrenalindusch varje gång jag använde mig av det och konstaterade att det ju funkade, att jag fick vara mig själv, att du (förstås) bara var glad över att jag var den jag var, istället för att avgränsa mig. Men ändå. Ändå slutade det aldrig vara en kamp. Inte på grund av dig, utan på grund av att jag lärt mig att funka så, och aldrig lyckats lära bort det. En ständig kamp, en kamp jag måste fortsätta föra hela tiden, för att gläntan jag hävdar liksom hela tiden växer igen annars.
Och det är så himla märkligt, det här att se hur det påverkar mig att du inte längre finns. Att jag begränsar mig själv mindre av att du inte finns här. Att jag inte behöver ta hänsyn till dig. Även om det ju aldrig fanns ett verkligt skäl att ta hänsyn till dig. Även om du verkligen inte ville något annat än att jag skulle få blomma ut och vara ännu mer mig.
Och jag blir så arg på mig själv att det ska vara så. Försöker förstå hur det kan sitta så djupt och vara så svårt – omöjligt – att få bort. Arg på mig själv att det ska vara en fördel (på det här området) att du är borta. För jag inser att du trots allt var det allra bästa jag kunde få ur det hänseendet. Att du varit en enorm hjälp även på det här området, i att verkligen mata mig med stöd för att vara jag och tillåta mig det och tro på att det är bra.
Ändå. Ändå har jag inte kommit längre än så här. Och jag undrar om jag nånsin kommer längre. Jag tvivlar. För jag sitter här med mina papper och bläddrar och fixar och skriver – och säger ändå bara till några få vad jag faktiskt gör och vill.
Och orsakerna är gömda i små händelser i fjärran barndom, incidenter som ingen egentligen minns och som vuxenvärlden nog bara avfärdade.
Fan.
Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.Och nu så står jag vilsen hör bland brända skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.Du sa ”Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld för jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa ”Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.Så jag skrek ”Romantik!”,
du var nykter nog att säga ”Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka röttNu går mina tankar till en prins och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.Du sa ”Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.Och jag darrade av skräck,
och du sa ”Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vinner som vi är,
bland alla andra som är härMen mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står
från min drömda sagovärld.
Igår var det vaccination för åttaåringen. MPR, dos två.
När jag fick hem lappen i början av terminen, lappen med information och där man skulle lämna godkännande för vaccination som förälder, så tänkte jag att det i alla fall är skönt som nybliven ensam vårdnadshavare att veta vad den andre föräldern tyckte. För det här med vaccination är något vi är (var) överens om. Och jag känner till alla de vetenskapliga argumenten, om flockimmunitet och hänsyn till dem som inte kan vaccineras. Och att det gamla hallabaloet om MPR och autism är en stor bluff (för att uttrycka det i förenklade ordalag).
Igår var det alltså vaccinationsdags. Och enligt informationspappret så skulle man låta bli vaccination om barnet hade över 38,5 graders feber, men en vanlig förkylning utan feber var inga problem. Tja, det där var väl en ganska bra beskrivning av läget igår: Förkyld, men inte feber. Vi vacklade lite på morgonen här: var han så hängig att han borde stanna hemma eller inte? Men så mindes vi att schackklubben på fritids, som han är med och startar upp, skulle ha sitt första möte, och då måste han ju faktiskt gå.
Jag konstaterade att febertermometern här hemma hade slut på batteri, så även om jag inte trodde att han hade feber så sa jag till på skolan och bad att de skulle säga åt skolsköterskan att kolla innan vaccinationen.
Så nu är han vaccinerad; han visade plåstret igår och konstaterade att det var lite ömt på armen där han fått sprutan.
Idag är hans förkylning värre. Vilket ju inte är något konstigt; hans storebror var hemma måndag-tisdag för förkylning. Och idag är alltså åttaåringen hemma med rejäl snorighet och hängighet. Och det kan ju självklart dessutom vara påspätt av vaccinationen.
Men ångestdelen av mig hoppar och skriker i all stillsamhet. Tänk om något blir dåligt, allvarligt dåligt, av att han fick vaccinationen när han var förkyld? Och hela ”mitt ansvar!”-artilleriet kommer dundrande. För det är liksom där ångesthaken sitter för mig: Har jag tagit mitt ansvar? Har jag tagit det rätta beslutet? Borde jag gjort annorlunda? Kommer något att bli DÅLIGT (TM) på grund av att jag valt fel, gjort fel, borde valt och gjort och bestämt bättre?
Jag kan sjunga. Jag har alltid gillat att sjunga. Och det händer att folk säger att jag är bra på det. Att jag har en vacker röst.
Fast främst tycker jag väl om att sjunga för att… jag tycker om det. På samma sätt – eller liknande – som jag tycker om att dansa.
Sången är något som finns där. I magen, i själen, i lungorna och halsen och munnen.
Och som med allting som liksom bara finns där av sig självt, så är det något jag har svårt att känna stolthet för. För det är ju något som bara finns.
Jag spelar inga instrument. Jag har försökt i några omgångar under uppväxten att lära mig spela piano. Teoretiskt sett vet jag hur man gör :P Men det blev aldrig något med det, i längden. I övrigt kan jag spela improviserat på djembe, och har kunnat detsamma på en bodhran, men det är liksom inget jag vet hur man gör egentligen, utan också bara från hjärtat. Utan teori. Utan formell kunskap.
Och jag kan inte skriva låtar. Det ligger inte för mig, det finns inget sådant flöde ur mig, eller ens en vilja.
Jag kan bara sjunga. Jag älskar att sjunga. Jag skulle gärna spela in sång – om någon annan står för instrumentspelande och jag kan sjunga sånger som redan finns.
Samtidigt vet jag att det där ju inte räknas på samma sätt. Någon som bara sjunger in andras låtar och inte ens spelar instrument själv – det är lite andra klassens grej över det. Ska man vara artist på riktigt så bör man vara mer inblandad än så.
Och ja, jag vet att en del som sjunger ser rösten som sitt instrument. Fast jag kan inte göra det.
För jag har ju provat på att ta sånglektioner. Och det enda det ger mig är prestationsångest. Det där att sönderanalysera hur jag sjunger, det tar bort glädjen, men framför allt tar det bort tilliten till det jag kan. Sången blir bara ett stort ifrågasättande. Och det är det inte värt. Det jag behöver är att lita på mig själv, våga kasta mig ut och inte tänka utan göra och våga testa vart det leder mig. Inte tvärtom.
Så jag sjunger. Sjunger hemma. Tänker att någon gång ska jag ändå sjunga in nåt mer, när vi får ordning på studion här hemma.
Jag står och letar efter en skiva i travarna med skivor ovanpå stereon. De där travarna med spelade skivor som ligger kvar framme och växer tills någon får ett ryck och sorterar in dem, en gång om året eller nåt.
Oftast är det sedan ungefär samma skivor som letar sig fram igen efter ett tag :-) Vissa snabbare, andra efter längre tid. Och trots alla försök till att att strukturera, till att hitta smidigare lösningar för de frammeliggande skivorna, så blir det alltid så där igen. Och igen.
Men i alla fall. Jag stod och letade efter en skiva i travarna. Hittade den inte, trots bläddrande bland mängder av skivor som ville rasa ner på golvet och skivor som blivit liggande utanför sina fodral.
I högarna finns dina skivor och mina skivor om varandra. Förstås. Mina skivor huvudsakligen i originalfodral. Dina skivor nästan alltid i tunna CD-plastfickor. Och vi har fortsatt att ha det så. Dina skivor och mina skivor. Inte för att det liksom gör någon skillnad egentligen. Men du hade så oerhört många fler skivor än jag. Trots att dina stoppades i plastfickor och tog mindre plats per skiva, så hade du många fler lådor med skivor än jag.
Och det hängde också samman med att vilja känna att man bestämde över sina egna pengar. Du bestämde vad du ville köpa. Jag bestämde vad jag ville köpa. I alla fall när det kom till skivor. Och sedan fanns det en hel massa skivor som vi faktiskt köpte tillsammans, som var våra skivor. Och de sorterades ibland in i dina lådor och ibland i mina och ibland i en gemensam låda.
Och nu stod jag där och bläddrade. Dina skivor. Mina skivor. Och så plötsligt trillade den där tioöringen ner: Strikt talat är alla skivorna mina nu. I alla fall strikt formellt juridiskt.
Och det är verkligen skitkonstigt.
Och på samma gång så är det faktiskt så att hur död du än är så är det dina skivor. Och kommer att förbli.
När man har en halvskriven bok i sin hylla och sitt huvud, en historia placerad i en annan värld, då funderar man ibland kring vilka förutsättningar som gäller på den platsen. Vilka naturlagar som gäller. Vad som uppfunnits och inte. Vilka saker som finns här hos oss men kanske inte finns där.
Och då slås jag av tanken på hur totalt handikappad jag hade varit där. För jag är närsynt och har nåt litet brytningsfel.
Jag har glasögon. Jag har haft glasögon sedan jag var 18 år. Fram tills dess klarade jag mig bra, fast allt sämre, utan. Jag minns hur fascinerande det var att plötsligt kunna se detaljer, som blad och kvistar i en trädkrona, på avstånd. Och att skyltar en bit bort inte längre liksom fick dubbelkontursbokstäver.
De första åren hade jag bara glasögonen på mig på lektioner och andra behovstillfällen. Glömde nästan alltid glasögonen när jag skulle på bio eller sånt. Men med tiden blev det alltmer ett behov för hela tiden, och sedan många år har jag på mig glasögonen all vaken tid utom i duschen, typ.
Älsklingen var långt mer beroende av glasögonen än jag. Han kunde se saker hyfsat ordentligt på tio centimeters avstånd, men inte mycket längre bort, om han inte hade glasögon på sig. Ja, det var förstås inte så att han var blind på 20 cm håll, men han var väldigt närsynt.
Men ingen av oss skulle klara sig särskilt bra utan glasögon. Vi hade väl huvudsakligen fått hålla oss till sysslor som inte krävde att vi kunde se saker på avstånd. Förmodligen hade vi känt oss som lite mer belastning. Eller i alla fall han. Och när jag drabbas av tanken att jag i en annan tid och ett annat sammanhang hade kunnat tänka mig att vara bågskytt, så inser jag att min syn inte på något vis räcker till det.
Men i vår tid, i vår värld, så är lite närsynthet och lite brytningsfel, inget handikapp. Det är något som vi enkelt åtgärdar med glasögon, eller linser, eller rentav operation. Och därmed har vi förflyttat gränserna för vem som kan vara ”nyttig”, men framför allt för vem som kan vara delaktig. Tänk så många stjärnor på så många arenor som har kunnat få chansen att ”bli något”, utvecklas, göra en insats för världen, bara för att någon kom på att man kan tillverka glasögon – tänk så många bra saker som aldrig skulle hänt annars.
Jag tycker den tankepromenaden är nyttig. Det är nyttigt att komma ihåg att på andra områden är hjälpmedlen fortfarande inte lika självklara – men de kan komma att bli. Och det finns massor med fantastiska människor som behöver möjligheten att vara sig själva och utvecklas, till tillgång för sig själva och för världen. Precis som jag fått, trots att jag inte ser perfekt.
Posted in Reflektioner och tankar
Det är höst. Höst av det där slaget när temperaturen bara skiljer som högst ett par grader mellan natt och dag och det hela tiden rör sig runt eller strax under tiogradersstrecket. När världen är allmänt grå. Smådugg mellan varven. Blåst. Och det blir mörkt tidigt.
Och jag saknar dig på så märkliga sätt. Saknar dig plötsligt i kvällsmörkret när jag går ut till bilen för att hämta en skolväska. I mörkret och höstluften. Där saknas du.
Posted in Inget särskilt
Det svajar. Det svajar betänkligt.
För sånt där som med ugnen, det är precis sånt som triggar min ångest.
Som sagt var, det där är typiskt sådant där som min ångest går igång på.
Och ”underlaget” i övrigt är också ganska ”gynnsamt”: En lågfrekvent jobbstress, som inte handlar om tidsbrist men om känslan av att allting står och stampar, att inget blir gjort, att det hela tiden bara återstår frågetecken och oklarheter som hindrar mig från att bli klar med något allt. Och så hopar det sig med fler och fler saker som jag inte känner att jag greppar, inte har kontroll på, inte har kompetens till men ändå är den som måste reda ut…
Gungflystillvaro, och så en sådan där ångestutlösare ovanpå det. Följer receptet ganska väl, faktiskt. Och så höst ovanpå det.
Det svajar. Det svajar betänkligt.
Du gjorde så gott du kunde!
Man kan inte göra mer än sitt bästa…
Det sägs i oändligt många varianter. Och det sägs ofta. Det sägs som tröst när man känner sig otillräcklig, tycker att man inte reder ut tillvaron, tycker att livet är jobbigt.
Har man gjort så gott man kunde, gjort sitt bästa, så har man ryggen fri, verkar budskapet vara.
För mig är det ett märkligt budskap. Och jag kan ärligt säga: Jag gör i princip aldrig så gott jag kan eller mitt bästa.
Tvärtom finns det i princip alltid massor med potential att göra bättre. Mycket bättre. Och det är ett synnerligen medvetet val att lägga mig på en lägre nivå än så.
För om jag gör mitt bästa, så tar jag sönder mig själv. Om jag gör mitt bästa, maxar insatsen, så blir det ingen plats och tid för återhämtning, vila, andning. Om jag gör mitt bästa går jag väldigt snabbt in i väggen – eller vilken benämning man nu vill använda.
Att göra mitt bästa är, i alla fall för mig, ett klockrent recept på att sabba min egen tillvaro.
Så nej, jag har inte ens ambitionen att göra mitt bästa. Jag har ambitionen att fortsätta försöka låta bli att göra mitt bästa.
Posted in Jag, Reflektioner och tankar