Du/Ni är välkomna till Tacksägelse i XXX kyrka
[Datum & tid]
Kyrkans klockor ringer till minne av
[Älsklingens namn]
Tacksägelsen är den del av gudstjänsten där vi
får tacka Gud för den avlidne och vad som
varit.
Kyrkklockorna ringer till minne, och församlingen
Ber för den som dött och de som sörjer.
Till kyrkan får vi alltid komma för gemenskap,
stillhet och bön.
Du är varmt välkommen till kyrkan och vår församling.
XXXX
kyrkoherde
Jag är oerhört tacksam över att ha fått den tid jag fick tillsammans med älsklingen. Men jag kommer inte att gå till kyrkan och skicka någon av den tacksamheten till någon som inte finns.
Det jag tycker är intressant i det här sammanhanget är att jag fortfarande inte fått någon officiell information från dem med anledning av graven/gravplatsen. När det gäller gravplatsen har de bara svarat på direkt fråga (och inte särskilt uttömmande). Jag kan tycka att information kopplat till graven borde vara nödvändigare än att informera mig om att de ska ha gudstjänst.
Det har ju gått så bra på sistone. Jag har faktiskt mått bra. Nästan så jag skämts över det åt det hållet.
Fast ikväll rasar det. Tårarna väller.
Och det känns hemskt att säga det, men det är liksom inte egentligen saknat efter DIG. Inte så, inte på det sättet. Utan det är att tillvaron, med sitt trassel åt alla håll, är mig övermäktig. Och det finns ingen du som kan rädda mig, lyfta mig, bära mig – eller ta en del av bördan. Utan jag är ensam. Jag måste orka själv. Och ikväll orkar jag inte. Och då brister det.
Herregud, höstar är känslomässigt knepiga nog i vanliga fall. Det är väl egentligen snarast ett under att jag står upp.
Murarna kom i morse och tittade. Klockan var nog kvart över sju när de knackade på. De jobbar visst med något annat i närheten, så de tar det här murandet i luckorna där.
Ugnsleveransen skulle komma mellan 10 och 14. De ringde någon gång efter elva, meddelade att våran adress inte gick att hitta i deras system men att de skulle börja köra hitåt och höra av sig när de närmade sig. (Ursäkta, men vad har de för stenålderssystem som inte kan hitta vår adress? Det är bara att googla, liksom!) Och sedan ringde de när de var närmre men befann sig på någon slumpmässig plats som det var hopplöst svårt att förklara vägen hit från, och sedan tog det förstås en evig tid innan de hittade hit. Och de ställde bilen ute på vägen, längst bort från den infarten de behövde använda för att kunna köra in med ugnen (de kunde ju dessutom kört in på infarten). Och så körde de med säckakärran till dörren och lutade den lite för snabbt framåt så att kanten på kollit slog i marken lite häftigare än vad min mage tycker känns safe, minst sagt. Och sedan bar de in den till köket (eftersom det var vad jag bad dem om) medan jag skrev på deras leveranspapper. Jag har en klump i magen för den där smällen. Jag har ångest för att ugnen inte ska funka och det ska innebära ännu mer trassel. Men jag har i alla fall ringt till Ikea och de har gjort en notering. Ifall det blir problem.
Elektrikern skulle också komma idag. Fixa belysning i orangeriet och på innergården, samt några saker härinne. Och så tänkte jag fråga honom om att installera ugnen när han ändå var här. Egentligen skulle han kommit förra veckan men fick förhinder (som han inte kunde rå för). Så då skulle han komma idag istället. Men när han inte gjorde det, och klockan väl närmade sig ett (efter att ugnen kommit), så ringde jag honom. Han hade helt glömt att han skulle komma idag. Så nu kommer han nästa onsdag istället.
Så nu står det en ugn och blockerar köksgolvet.
Och jobbmässigt har dagen bestått av saker som strular tekniskt och inte vill funka, av saker jag inte får svar på, av saker som segar till sig och blir surdegar, av känslan av att aldrig få nåt gjort, aldrig komma vidare, aldrig kunna bocka av något, aldrig komma till det jag egentligen tänkt göra.
Och så hämtar jag hem åttaåringen från skolan och han är på allmänt kasst humör.
Och katten har kissat i farstun för tredje dagen i rad.
Och det känns som att alla flyktvägar är utslitna. Som att filmer och sånt inte längre lindrar.
Jag behöver någon som håller om mig, någon som tröstar, någon som lyfter av delar av ansvaret från mig och tar över.
Men här finns ju fan inte ens någon som kan vara den jag behöver, liksom. Och jag kämpar och kämpar.
Idag skulle muraren komma och fixa det där på verandan. Och jag inser att jag gått omkring hela helgen och varit nervös för det. Inte bara det där med stolparna. (Jag har för övrigt lyckats flytta ut en; den andra lyckades jag få loss men inte fästa utanför, och den tredje hade jag tänkt banka loss idag på morgonen innan han kom.) Utan för hela grejen.
Nervös för att jag liksom faktiskt inte har stenkoll på det här projektet och alltså inte kan svara säkert på allting. Men ändå måste kunna svara för allt, alternativt göra ställningstaganden och ta snabba beslut. Och nervös för att det finns en massa osäkerheter, och att inget kring det där bygget är perfekt, och…
Fruktansvärt nervös, helt klart. Nästan nånstans i gränslandet av en audition, fast med ännu sämre möjligheter att förbereda mig.
Så en konstant och ökande oro i kroppen och själen. Och därmed också en längtan att få det överstökat. En vetskap om att det enda som kommer att göra det bättre är att det bli överstökat.
Idag regnar det. (Vilket ju väderprognosen sagt åtminstone sedan han var här och tittade i onsdags.) Idag på morgonen ringde muraren och sa att de ville skjuta på det på grund av vädret. Fullt förståeligt, förstås. Men det innebär att jag inte blir av med de förhöjda adrenalinhalterna idag heller.
Så förhoppningsvis kommer han imorgon också. Och då kommer elektrikern också. Och ugnsleverans från Ikea. Och mina adrenalinhalter kommer att fortsätta ligga på otrevliga nivåer.
Tänk så stor skillnad det kan vara för tillåtandet i att göra det man vill, och fullt ut, på olika ställen och med olika människor….
När jag gick Danslinjen i Göteborg så gjorde jag en koreografi till Loreena McKennitts Marco Polo.
Alla klasskompisar var med på noterna och hade full tilltro till mig och mina idéer. Fullkomlig acceptans. Trots att både musiken och numret låg långt ute i kanten (eller snarast utanför) för vad som var ”normalt” i det sammanhanget. Vi sydde fladdriga byxor till scenkläder, och repade sena kvällar. Vi fick ihop ett tjusigt bra nummer till avslutningsföreställningen. Och oj vad jag växte inombords.
Ett par år senare gick jag en musikalutbildning. Från dansläraren fick vi som hemuppgift att göra en koreografi. Ingen närmre instruktion än så egentligen. Så jag gjorde en koreografi till Tori Amos Precious Things.
La ner min själ i det, och tror egentligen fortfarande idag att den faktiskt var bra på riktigt. Men läraren hade verkligen inget positivt att säga om den.
Jag tror att den inte höll sig tillräckligt nära mittfållan. De andras saker, som både var mindre tekniskt avancerade och mindre känslomässa, fick bättre kritik.
Jag behöver nog inte ett egentligen gå in på vilken av de här erfarenheterna som varit till mest nytta och glädje och utveckling för mig…
Tankar, känslor, upplockade projekt, som gör att ryggen rätar på sig, hållningen kommer tillbaka. (Ni som vet vad jag menar vet. Hmpf.) Och plötsligt går det mycket lättare att plocka fram det där hela tiden. Och plötsligt finns det piqué och relevé och tendu i musiken igen – och musiken som strömmar ur högtalarna lämpar sig plötsligt för sånt igen.
Och det finns så oerhört mycket kraft, känslomässig kraft, i att stå och göra intensiva tenduer och känna hela fotsulan arbeta mot golvet. Eller i ett improviserat känslomässigt port de bras.
Jag tycker inte om matematik med osäkerhetsfaktorer…
Nå.
Avståndet från den nu murade ytan ovanpå grundstenarna och upp till bjälkarna i ytterkanten av verandataket är ca 212 cm. (212,5 på ena sidan, snarast närmre 211,5 på andra sidan. Tror jag. Det är inte helt lätt att mäta.
Fönstren (fönsterbågarna) som ska användas (ska ”fastmonteras”) är ungefär 132 cm höga. Eller mellan 131,5 och 132. Ungefär.
Ovanpå den nederdel som ska muras ska det först läggas en 45 mm tjock regel (som ska vara bred och också agera fönsterbräda?). (Ja, det ska in asfaltspapp där emellan. Men det gör ganska liten skillnad – 3 mm?) Sedan fönster. Och överst också en 45:a.
Det borde ge 71 cm mur nertill? Hur pass mycket marginal ska man liksom ha på det? Funkar det att säga att den ska vara 70 cm?
I tisdags ringde jag en murarfirma och frågade om det kanske möjligen eventuellt kunde vara så att de kunde ta sig an det här jobbet med att mura nederdelen av verandan.
På onsdagen var han här och tittade och konstaterade att jadå, det här kan de göra.
”Men de där stöttorna som går mellan taket och grunden, de måste ju bort, hur gör vi med det?” frågade han.
”Det ber jag min pappa eller nån om hjälp med att lösa”, sa jag.
”Bra. Vi kan nog komma på måndag, om det funkar”, sa muraren.
Men mina föräldrar är i Göteborg i helgen.
Det här är alltså läget:
Verandataket är uppallat
dels med stolpar i hörnen, som liksom sitter i spjärn mot marken utanför
dels med stolpar mot grunden
Stolparna mot grunden kan förstås inte stå där när det ska muras, de är i vägen. Alltså måste jag flytta på dem innan måndag.
Pappa tror inte egentligen att jag behöver ersätta dem utan att det i nuläget ska räcka med stolparna i hörnen under tiden det muras och det nymurade bränner. Om jag förstår honom rätt satt de inte ens där under tiden som det gjöts ovanpå grundstenarna-
Min nervösa mage tvekar. Klarar det sig verkligen?
Å andra sidan hör det här på alla sätt till sånt jag känner att jag klarar förbannat dåligt själv. Jag skulle vilja fixa nya stabiliseringspunkter. Eller snarast göra likartat på de där stödpunkterna som måste bort: palla upp utanför grunden och sätta stolparna i spjärn där också.
Men jag är livrädd för varje steg i den processen. Det är sånt som kan bli så FEL (TM).
Och jag prokrastinerar av helvete. Med en konstant oro i magen. Hur ska jag göra?
Ibland tror man att när man gjort en förändring så är den förändringen gjord. Men så är det nu tyvärr inte.
På min arbetsplats ska det vara inställt som default att utskrifter ska bli dubbelsidiga. Det där är infört. Det ska vara så.
Men så installeras det nya drivrutiner. Och så ligger dubbelsidigt inte längre som default.
Och de som är duktiga och ambitiösa och bryr sig om miljön ändrar sina inställningar lokalt. De andra skriver ut enkelsidigt.
Och så där är det med så många saker. Att även om man tycker att man har infört något, så räcker det liksom inte att det är infört en gång. Det måste göras igen och igen. Och man behöver ha någon som har ansvar för att bevaka och följa upp så att det fortsätter att bli som det var tänkt. Vid varje avsiktlig förändring, men också då och då annars också.
Oavsett om det gäller dubbelsidig utskrift, ekologisk frukt eller demokrati.
Vi lever på gränsen till det kontantlösa samhället.
I de allra flesta situationer betalar jag elektroniskt. Går jag till affären betalar jag med kort. Även på nätet ibland, förstås. Och de saker som inte betalas med kort betalas istället med fakturor, som hanteras elektroniskt via internetbanken.
Men till vissa saker behöver man fortfarande papperspengar. Som när man går på loppis, eller ska köpa grillad korv till barnen på en marknad. Och till barnens vecko- och månadspengar.
Men trots att kontanter är nästan helt bortarbetade i det dagliga livet, så finns det vissa situationer när det faktiskt fylls på med kontanter. Och det är i samband med jul och födelsedagar. För pengar är fortfarande en vanlig present. Framför allt från släkten.
Och jag har inget emot pengar som present. Det är ofta ganska klokt, eftersom det ger mig möjlighet att själv bestämma vad pengarna faktiskt behövs till. I teorin är det alldeles jätterätt.
I praktiken är det däremot förstås sällan så att jag har de där kontanterna med mig när jag väl ska handla något. Oavsett om det handlar om bidraget till en ny frysbox eller om det är en slant att köpa något till bara mig själv för. För de där sakerna köper jag ju med kort, eller på faktura. För att det är det som blivit det vanliga.
Så de där födelsedags- och julpengarna blir lätt liggande. Den gångna julen samlade vi ihop och satte in dem på banken.
Och i övrigt så fungerar födelsedagspengarna som en kontantreserv. En kontantbank. Det är den jag plockar med mig ifrån när jag behöver pengar till loppis eller grillad korv, eller när barnen ska ha månads- eller veckopengar eller nåt sånt. Det är det mina pengar till att unna mig bara något till mig själv går till.
Och egentligen är det nog inget problem. Det går nog jämt upp i slutändan. Att inte behöva trassla för mycket med att jonglera kontanter ut och in på konton är också värdefullt.
Men det skaver lite i ordningsnerven. Det är ju FEL (TM).
Och jag tänker att det finns utrymme för förbättringar och smidiga lösningar kring julklappspengar innan vi är framme vid det kontantlösa samhället.
