Monthly Archives: november 2016

Skyddad: Det kallas tvivel, det där som stör

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Skyddad: Kasta bort tid

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Apollo

Ikväll har vi fortsatt läsa Professor Astro Cat. Bland annat kom vi till sidan om Apollo 11 och alla raketstegen för att den skulle kunna komma till månen.

Och redan innan vi hunnit läsa (utan han bara fått syn på bilden på sidan) så sprang åttaåringen och hämtade raketen som han byggde när han gick på dagis och förklarade att det var ju just den raketen han hade byggt (den har stått i ett fönster i vardagsrummet sedan dess). Och förklarade att det ju egentligen skulle vara olika tjocklekar på den där biten och den där biten, men det gick ju inte att åstadkomma med de pappersrullar som fanns att tillgå, och så pratade han på om de olika stegen och hur det fungerade och hur han hade tänkt när han byggde (det här måste alltså ha varit för minst två och ett halvt år sedan).

”Men de andra gjorde sina raketer av frigolit som de gjorde som en trekant” berättade han och suckade lite grann över att de andra inte hade koll på hur en raket verkligen ser ut.

Och jag gissar på att de andras raketer såg ut så som det egentligen var tänkt att de skulle göras. Och jag är glad att min unge fick göra på det sätt han ville. I alla fall då.

Skyddad: Vansinne

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Skyddad: Status

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Skyddad: Ibland ändrar man åsikt

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Professor Astro Cat och högläsning på engelska

För några dagar sedan läste vi klart Hobbiten jag och åttaåringen. Vi har haft den som högläsningsbok om kvällarna – jag har inte läst den sedan jag var typ femton, men jag måste erkänna att jag tyckte den var betydligt mer läsbar än Sagan om Ringen, som jag ju läste för hans storebror ifjol och höll på att bli tokig på hur tråkig den var att läsa.

Men nu var det inte Tolkien jag skulle skriva om för stunden, utan om den bok vi började läsa idag: Professor Astro Cat’s Frontiers of Space.

Barnen har fått boken av en av älsklingens vänner i England. Boken är på engelska och handlar om rymden. Och det visar sig att det är alldeles alldeles rätt.

Visserligen är nog ytterst lite av det som står där alldeles nytt för min lilla kunskapssvamp. Men det blir ju liksom något annat när det är på engelska. Det är ovant men kul att högläsa på engelska. Och när vi liksom är så inne på engelskan så fortsätter han på engelska när han kommenterar och frågar och kommer med utläggningar om det de missat att nämna. Och det är härligt att höra hur bekväm han är med engelskan och hur orädd han är när det handlar om att göra fel när han ska prata engelska.

Var han lärt sig engelska? Å, huvudsakligen av att först under ett antal år ha tittat på naturprogram och dokumentärer på TV och inte alltid hunnit med i textremsorna, och sedan ovanpå det oändligt med tittande på engelskspråkiga youtubers som berättar om hur de bygger i minecraft och annat. Numera tycker han inte ens vi behöver slå på vare sig svenska eller engelska textremsor på engelsk film, han tycker det funkar så bra ändå.

Och han hade velat att jag skulle läsa längre ikväll. Rejält besviken när det var läggdags.

Men imorgon fortsätter vi läsa Astro Cat.

 

När dansdrömmaren blir gammal

När man kommer upp i min ålder har man något mer pengar att röra sig med än när man var liten och hade veckopeng. Eller för den delen jämfört med när man var student.

Medelålders män lär ibland leva ut sina barndomsdrömmar genom att köpa den där lyxen de bara drömde om. Ibland sportbilar. Men allt oftare får jag känslan av att det handlar om de riktigt dyra legosatserna.

Och jag?

När jag dansade som mest, det vill säga när jag gick danslinjen kvällstid och på universitetet på dagarna (detta var 1997-98) så gick jag visserligen och köpte de danskläder jag behövde. Både svart dansdräkt och vita balettrikåer och balettskor och dessutom en heldräkt i vanligt dansdräktstyg som jag hade till de andra klasserna. Men ekonomin tillät inte extravaganser – herregud, jag levde på studiemedel och hade danslinjeavgifter att betala och så där. Så jag hade velat ha en stickad heldräkt, en sådan där som man har som överdragskläder, en sån där de brukar ha i filmer och på dansaffischer. Men det var ruskigt onödigt. Jag hade andra kläder som kunde funka som överdragskläder. Och i ärlighetens namn var det sällan jag behövde överdragskläder av det slaget.

Det slog mig häromsistens, när dansarsjälen vaknade till liv: Nuförtiden har jag råd. Jag kollade upp och konstaterade att de ju inte ens är så dyra de där stickade överdragsgrejerna.

Fast jag är ju inte så smal som jag var då. (Och jag var inte en av de smala dansarna då heller.) Och dansklädesstorlekar eller saker som är att betrakta som tajts och strumpbyxor är generellt inte jättestora i storlekarna. Och det är så surt att beställa saker på postorder som sedan inte passar.

Det var liksom inte längre pengarna utan andra omständigheter som var den höga tröskeln… Plus att behovet ju egentligen inte finns längre, om man ska vara ärlig :P

Men. Till slut skickade jag iväg beställningen…

… och fick förstås några dagar senare svaret att den visst var slut på lagret. Kunde jag tänka mig att vänta 1-3 veckor, eller ville jag avbeställa?

Tja, vad är 1-3 veckor när jag väntat i nästan tjugo år? Klart jag väntade.

Idag kom den. Och tja, det är ju inte så att den sitter jättelöst. Men det funkar. Faktiskt.

(Det är alltså INTE jag på bilden.)

Skyddad: Gick inte längre

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Det blev adventsfika i år med, faktiskt

Jag var egentligen inte upplagd för det. Jo alltså, när jag skickade ut inbjudningarna via facebook för några månader sedan så kändes det förstås självklart. Men de senaste veckorna har varit synnerligen påfrestande. Så nu när det närmat sig så har det liksom nästan mer känts som en dag jag ska ta mig igenom. Jag har inte planerat utan mer förlitat mig på alla de som frågat om de ska baka något eller ta med något.

Men i förrgår lyckades jag i alla fall sätta upp ljusslingan på innergården. Och någon timme innan folk skulle dyka upp idag så lyckades jag få upp elljusstakarna härhemma.

Och så kom folk. Med hembakta kakor, och kaffe och te och mandel och glögg och så vidare. Huset fylldes av människor, mina vänner och deras barn i olika åldrar och storlekar. Och det var trevligt. Och avslappnat. Så där allmänt stökigt och opretentiöst och pratigt. Och vi kunde vara både alldeles underbara och påtagligt operfekta tillsammans. Och jag är så glad för alla underbara människor, så väldigt olika, men med sin gemensamma öppenhet för att vi alla är olika och ändå alla okej. Faktiskt. Ni är underbara. (Jag hoppas ni också hade trevligt.)

Och det blev en mycket bättre dag än jag nånsin skulle trott.

Men ja, älsklingen saknades. Påtagligt. Det fanns ingen älskling som kunde flänga upp på uthusvinden och hämta ner extrastolarna. Det var det allra mest konkreta påtagliga exemplet på det uppenbara. Det är ju liksom fel att älsklingen inte är här.