-
Senaste inläggen
- Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd 6 november, 2023
- Man behandlar inte människor i sorg på det sättet 25 februari, 2023
- Efter sjukdom-röran 10 januari, 2023
- Om kärnkraften 11 september, 2022
- Om förstågångsväljare och fyra år 28 augusti, 2022
- It takes a village 21 juni, 2022
- Trädgårdstårar 15 maj, 2022
- Att krossa det materiella är att krossa framtidstro 20 mars, 2022
- Det är väl dags nu, kantänka 20 mars, 2022
- Krig 25 februari, 2022
Vad jag skrivit hittills
- november 2023 (1)
- februari 2023 (1)
- januari 2023 (1)
- september 2022 (1)
- augusti 2022 (1)
- juni 2022 (1)
- maj 2022 (1)
- mars 2022 (2)
- februari 2022 (3)
- oktober 2021 (1)
- augusti 2021 (1)
- maj 2021 (3)
- februari 2021 (2)
- januari 2021 (1)
- december 2020 (1)
- november 2020 (3)
- oktober 2020 (2)
- september 2020 (5)
- juli 2020 (1)
- april 2020 (5)
- mars 2020 (14)
- november 2019 (1)
- oktober 2019 (2)
- september 2019 (1)
- augusti 2019 (3)
- juli 2019 (8)
- juni 2019 (15)
- maj 2019 (1)
- april 2019 (1)
- mars 2019 (1)
- februari 2019 (1)
- december 2018 (3)
- september 2018 (9)
- augusti 2018 (7)
- juli 2018 (5)
- juni 2018 (1)
- maj 2018 (1)
- april 2018 (2)
- mars 2018 (2)
- februari 2018 (1)
- december 2017 (3)
- november 2017 (11)
- oktober 2017 (12)
- september 2017 (8)
- augusti 2017 (21)
- juli 2017 (16)
- juni 2017 (9)
- maj 2017 (13)
- april 2017 (22)
- mars 2017 (31)
- februari 2017 (15)
- januari 2017 (18)
- december 2016 (19)
- november 2016 (33)
- oktober 2016 (42)
- september 2016 (90)
- augusti 2016 (119)
- juli 2016 (135)
- juni 2016 (153)
- maj 2016 (178)
- april 2016 (72)
- mars 2016 (36)
- februari 2016 (43)
- januari 2016 (51)
- december 2015 (38)
- november 2015 (61)
- oktober 2015 (42)
- september 2015 (35)
- augusti 2015 (31)
- juli 2015 (55)
- juni 2015 (42)
- maj 2015 (28)
- april 2015 (38)
- mars 2015 (37)
- februari 2015 (41)
- januari 2015 (37)
- december 2014 (13)
- november 2014 (5)
- oktober 2014 (23)
- september 2014 (14)
- augusti 2014 (36)
- juli 2014 (35)
- juni 2014 (41)
- maj 2014 (19)
- april 2014 (10)
- mars 2014 (31)
- februari 2014 (28)
- januari 2014 (25)
- december 2013 (35)
- november 2013 (19)
- oktober 2013 (25)
- september 2013 (33)
- augusti 2013 (20)
- juli 2013 (35)
- juni 2013 (31)
- maj 2013 (21)
- april 2013 (29)
- mars 2013 (36)
- februari 2013 (37)
- januari 2013 (46)
- december 2012 (45)
- november 2012 (35)
- oktober 2012 (43)
- september 2012 (47)
- augusti 2012 (45)
- juli 2012 (41)
- juni 2012 (36)
- maj 2012 (57)
- april 2012 (55)
- mars 2012 (49)
- februari 2012 (41)
- januari 2012 (30)
- december 2011 (24)
- november 2011 (29)
- oktober 2011 (49)
- september 2011 (67)
- augusti 2011 (56)
- juli 2011 (14)
- juni 2011 (24)
- maj 2011 (43)
- april 2011 (51)
- mars 2011 (11)
- juni 2010 (1)
- april 2010 (4)
- mars 2010 (8)
- februari 2010 (5)
- januari 2010 (5)
- december 2009 (9)
- november 2009 (9)
- oktober 2009 (8)
- september 2009 (10)
- augusti 2009 (5)
- juli 2009 (29)
- juni 2009 (22)
- maj 2009 (18)
- april 2009 (17)
- mars 2009 (17)
- februari 2009 (20)
- januari 2009 (34)
- december 2008 (18)
- november 2008 (11)
- oktober 2008 (7)
- september 2008 (9)
- augusti 2008 (1)
- juli 2008 (19)
- juni 2008 (27)
- maj 2008 (23)
- april 2008 (23)
- mars 2008 (18)
- februari 2008 (20)
- januari 2008 (32)
- december 2007 (15)
- november 2007 (32)
- oktober 2007 (13)
- september 2007 (8)
- augusti 2007 (22)
- juli 2007 (3)
- juni 2007 (12)
- maj 2007 (19)
- april 2007 (37)
- mars 2007 (64)
- februari 2007 (16)
- mars 2005 (1)
- februari 2005 (7)
- november 2004 (1)
- april 2004 (1)
- januari 2004 (1)
- mars 2003 (3)
- februari 2003 (6)
- januari 2003 (3)
- december 2002 (4)
- oktober 2002 (4)
- september 2002 (8)
- augusti 2002 (2)
- juli 2002 (15)
Monthly Archives: november 2016
Skyddad: Det kallas tvivel, det där som stör
Ange ditt lösenord för att visa kommentarer.
Posted in Inget särskilt
Apollo
Ikväll har vi fortsatt läsa Professor Astro Cat. Bland annat kom vi till sidan om Apollo 11 och alla raketstegen för att den skulle kunna komma till månen.
Och redan innan vi hunnit läsa (utan han bara fått syn på bilden på sidan) så sprang åttaåringen och hämtade raketen som han byggde när han gick på dagis och förklarade att det var ju just den raketen han hade byggt (den har stått i ett fönster i vardagsrummet sedan dess). Och förklarade att det ju egentligen skulle vara olika tjocklekar på den där biten och den där biten, men det gick ju inte att åstadkomma med de pappersrullar som fanns att tillgå, och så pratade han på om de olika stegen och hur det fungerade och hur han hade tänkt när han byggde (det här måste alltså ha varit för minst två och ett halvt år sedan).
”Men de andra gjorde sina raketer av frigolit som de gjorde som en trekant” berättade han och suckade lite grann över att de andra inte hade koll på hur en raket verkligen ser ut.
Och jag gissar på att de andras raketer såg ut så som det egentligen var tänkt att de skulle göras. Och jag är glad att min unge fick göra på det sätt han ville. I alla fall då.
Posted in Föräldraskap
Skyddad: Ibland ändrar man åsikt
Ange ditt lösenord för att visa kommentarer.
Posted in Inget särskilt
När dansdrömmaren blir gammal
När man kommer upp i min ålder har man något mer pengar att röra sig med än när man var liten och hade veckopeng. Eller för den delen jämfört med när man var student.
Medelålders män lär ibland leva ut sina barndomsdrömmar genom att köpa den där lyxen de bara drömde om. Ibland sportbilar. Men allt oftare får jag känslan av att det handlar om de riktigt dyra legosatserna.
Och jag?
När jag dansade som mest, det vill säga när jag gick danslinjen kvällstid och på universitetet på dagarna (detta var 1997-98) så gick jag visserligen och köpte de danskläder jag behövde. Både svart dansdräkt och vita balettrikåer och balettskor och dessutom en heldräkt i vanligt dansdräktstyg som jag hade till de andra klasserna. Men ekonomin tillät inte extravaganser – herregud, jag levde på studiemedel och hade danslinjeavgifter att betala och så där. Så jag hade velat ha en stickad heldräkt, en sådan där som man har som överdragskläder, en sån där de brukar ha i filmer och på dansaffischer. Men det var ruskigt onödigt. Jag hade andra kläder som kunde funka som överdragskläder. Och i ärlighetens namn var det sällan jag behövde överdragskläder av det slaget.
Det slog mig häromsistens, när dansarsjälen vaknade till liv: Nuförtiden har jag råd. Jag kollade upp och konstaterade att de ju inte ens är så dyra de där stickade överdragsgrejerna.
Fast jag är ju inte så smal som jag var då. (Och jag var inte en av de smala dansarna då heller.) Och dansklädesstorlekar eller saker som är att betrakta som tajts och strumpbyxor är generellt inte jättestora i storlekarna. Och det är så surt att beställa saker på postorder som sedan inte passar.
Det var liksom inte längre pengarna utan andra omständigheter som var den höga tröskeln… Plus att behovet ju egentligen inte finns längre, om man ska vara ärlig :P
Men. Till slut skickade jag iväg beställningen…
… och fick förstås några dagar senare svaret att den visst var slut på lagret. Kunde jag tänka mig att vänta 1-3 veckor, eller ville jag avbeställa?
Tja, vad är 1-3 veckor när jag väntat i nästan tjugo år? Klart jag väntade.
Idag kom den. Och tja, det är ju inte så att den sitter jättelöst. Men det funkar. Faktiskt.
(Det är alltså INTE jag på bilden.)
Det blev adventsfika i år med, faktiskt
Jag var egentligen inte upplagd för det. Jo alltså, när jag skickade ut inbjudningarna via facebook för några månader sedan så kändes det förstås självklart. Men de senaste veckorna har varit synnerligen påfrestande. Så nu när det närmat sig så har det liksom nästan mer känts som en dag jag ska ta mig igenom. Jag har inte planerat utan mer förlitat mig på alla de som frågat om de ska baka något eller ta med något.
Men i förrgår lyckades jag i alla fall sätta upp ljusslingan på innergården. Och någon timme innan folk skulle dyka upp idag så lyckades jag få upp elljusstakarna härhemma.
Och så kom folk. Med hembakta kakor, och kaffe och te och mandel och glögg och så vidare. Huset fylldes av människor, mina vänner och deras barn i olika åldrar och storlekar. Och det var trevligt. Och avslappnat. Så där allmänt stökigt och opretentiöst och pratigt. Och vi kunde vara både alldeles underbara och påtagligt operfekta tillsammans. Och jag är så glad för alla underbara människor, så väldigt olika, men med sin gemensamma öppenhet för att vi alla är olika och ändå alla okej. Faktiskt. Ni är underbara. (Jag hoppas ni också hade trevligt.)
Och det blev en mycket bättre dag än jag nånsin skulle trott.
Men ja, älsklingen saknades. Påtagligt. Det fanns ingen älskling som kunde flänga upp på uthusvinden och hämta ner extrastolarna. Det var det allra mest konkreta påtagliga exemplet på det uppenbara. Det är ju liksom fel att älsklingen inte är här.
Posted in Inget särskilt