Döden som dekoration

Den här veckan har du varit död i ett halvår. Dessutom råkar det vara allhelgona.

Plötsligt verkar det som att folk saknar dig mer. Det kommer kommentarer om det faktum att du varit död ett halvår.

Och eftersom det är allhelgona är det tydligen väldigt viktigt att bry sig om de döda just precis nu. Just precis nu är det extra viktigt att tänka på dig och att du är död och borta. Just precis nu är det viktigt att gå till kyrkogården och ställa saker på graven och dystra till sig.

Svärföräldrarna frågar om de lokala gravdekoreringstraditionerna i samband med allhelgona. Flera gånger. Ja, inte sjutton vet jag vad som är lokal tradition här, eller hur det skiljer sig från där ni bor. Jag vet inte, och jag tycker inte det är viktigt.

Men jag känner ändå det kvävande tvånget komma krypande. Känslan av att alla förväntar sig att jag ska gå och sätta saker på din grav just precis NU. För att det är extra viktigt att jag sörjer dig och saknar dig NU. Som att sorgen och saknaden är en dekoration, ett gravljus och en hatt med svart flor och en välmatchad tår på kinden. Och på twitter finns #taenminut, hashtag sponsrad av @svenskakyrkan

Ja, min man har varit död i ett halvår. Och jag har börjat hitta livet igen. Jag är inte intresserad av att tryckas in i era jävla mallar om hur saker borde vara och när jag förväntas vara ledsen. Det är bara månader sedan jag fick höra att jag höll på att göra sorgen till en del av min identitet, och nu är det helt uppenbart problematiskt att jag inte är väldigt sörjande.

Jag är så trött på alla konventioner och förväntningar. Och jag är så trött på att varje ny skiftning i livet trycker in mig i nya kategorier där det finns märkliga mallar jag förväntas följa och passa in i. Och inte ens om jag försökte skulle jag kunna passa in i dem.

Men jag har inget intresse av att passa in. Och du skulle för övrigt aldrig ens ha velat det. Och det enda rimliga skälet att bry sig om konventioner om när jag borde sörja dig vore ju om du brydde dig. Och det gjorde du inte.