Samma fast olika

Det händer ganska ofta att folk tycker att jag är bra på att skriva så att folk förstår.

Ändå…

Vi tyckte väldigt lika om väldigt många saker, du och jag. I princip var vi alltid överens, i alla fall när det gällde saker som var något väsentligt. (När det gällde annat också faktiskt.)

Ändå är det som att du alltid hade en förmåga att uttrycka saker på ett sätt som fick folk att tycka att det du sa var vettigt. Som att det var något magiskt när du sa det. Då lyssnade folk och höll med och tyckte det var bra.

Medan jag istället har en tendens att uppfattas som besvärlig, jobbig, saboterande och i vägen. Och jag tror att jag kanske till och med uppfattas som mer drastisk fastän jag tror att du nog skulle ha rusat åstad snabbare än jag ibland. Eller hur man nu ska säga.

Jag saknar dig. Jag saknar din förmåga att kunna få folk att förstå och tycka det vi gemensamt tyckte var klokt och viktigt. Med dig var jag inte längre bara besvärlig utan istället en av de kloka. Fastän jag liksom fick utrymme att vara ännu mer av samma som jag var hela tiden, möjlighet att inte stänga av det. Jag vet att det låter jättemärkligt, men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Du fick mig att kunna stå upp för mig själv och få omvärlden att ändå tycka bättre, inte sämre, om mig.

Och du skulle läsa det här och säga att du förstod vad jag menade. Och säkert tillägga att jag är klok och att det jag skrivit är klokt, som vanligt.

Men du är inte här. Och den lilla älvan förtvinar.