Så varför läser du då?

Jag är stolt över mitt bloggande. Stolt över att våga vara ärlig om många saker som är jobbiga. Stolt över att skriva om saker som de verkligen känns, inte täcka över och linda in och låtsas. Stolt över att skriva om hur det känns även när det inte är gulligull utan även när det är känslor som är så fula att jag skäms för dem.

Jag gör det förstås huvudsakligen för min egen skull. För att saker som är jobbiga lättar om man faktiskt uttrycker dem, precis så som de är eller känns. Men jag gör det också för andra som kan tänkas vara i liknande situationer eller situationer med liknande känslor. Eller för den delen för att personer som inte är i liknande situationer ska ha en chans att få en bättre förståelse för hur det är.

(Och det nämns också ganska ofta i olika sammanhang, att vi som inte mår alltigenom perfekt behöver synas och berätta, för att ta bort stigmat.)

Men sedan finns det alltid människor som faktiskt helt saknar förståelse. Människor som ser varje antydan till att inte må perfekt, att inte fungera efter mallen, som ett tecken på svaghet och oduglighet.

Det där är ett av skälen till att jag hållit min blogg anonym. (Ett av flera skäl, ska tilläggas; du som vill veta mer om detta kan göra en sökning i bloggen och hitta resten.) För poängen med att blogga om jobbigheter försvinner om jag måste anpassa mig till den kategori som kan tänkas använda det emot mig.

Men ja, efter det senaste året så är bloggen betydligt mindre anonym, eftersom så många fler i närområdet ”hittat hit”, givet omständigheterna. Och inom mig växer en liten oro att det ska finnas de som använder min öppenhet mot mig. Folk som vill ha sin värld perfekt och felfri och välmående och tror att allt annat är av ondo. Att det ska finnas läsare här som inte är ute efter att känna igen sig eller öka sin förståelse eller stötta, utan istället vill leta fel.

Jag hoppas jag har fel.