Trött. Ont i kropp och själ. Illamående på morgnarna och ibland även under resten av dagen. Sådan där ”jag mår inte psykiskt bra”-illamående
Idag tog jag mig upp på morgonen enbart tack vare att jag visste att jag kunde gå hem och lägga mig när jag lämnat barnen på skolan.
Jag vacklar. Vacklar medan att tänka att det på något vis måste ordna sig – att vi lyckas få byta skola åt åttaåringen, eller att kontakten med soc leder till att skolan fattar att de måste ändra sig, eller att WISC-resultaten ska ge nytt arbetsupplägg på skolan – och att tänka att nej, det kommer inte att finnas plats på någon annan skola och den här rektorn går inte att få att ändra sig på något sätt.
Och jag känner att jag borde göra mer. Borde ringa alla skolor på mils avstånd för att hitta en plats, borde få honom sjukskriven bums så att han slipper vara där, borde hemundervisa honom hela eftermiddagarna. Fast det orkar jag inte. Jag orkar inte mycket alls. Och då har jag ju inte ens gjort mitt bästa. Alltså är jag misslyckad som förälder. Förstås.
Jag fryser. Och smådarrar. Och har inte mycket ork.
Och jag tycker fortfarande att det är väldigt dumt av älsklingen att gå och dö ifrån mig och låta mig reda ut den här skiten själv.
Och i ärlighetens namn hade det inte gått så här långt om älsklingen varit frisk. Då hade vi nog krävt mer under de gångna åren. Men det är svårt att prioritera både obotlig cancer och skoltrassel fullt ut samtidigt. Och då blev det så här.