Mod

Man kämpar på så länge man kan. Man hoppas att situationen ska bli bättre. För det är så jobbigt att försöka ändra, så jobbigt att orka ta steget att slita sig loss från allt som är dåligt och våga steget till något som kanske är bättre men som innebär en jobbig resa – och man vet ändå inte var det slutar. Man har ingen garanti för att något ska bli bättre. Man vet vad man har, även när det är plågsamt, men man vet inte vad man får. Så man väntar. Försöker. Skjuter på.

För att ta sig loss, ta steget, behöver man vara tillräckligt övertygad om att det inte finns någon återvändo. Att det verkligen är nödvändigt att ta steget. Det är väldigt svårt att bli helt övertygad om detta, till och med när det borde vara uppenbart.

Och risken är att när man väl kommit till läget att man inser att nu måste man faktiskt, nu finns verkligen inget val, nu är vedermödorna man garanterat har framför sig vid en förändring, och risken att det ändå inte ska bli bra, trots allt att föredra framför att inte ta steget, risken är att man redan gjort slut på all ork och kraft. Att man egentligen inte längre har den kapacitet som krävs för att göra det som behöver göras.

Det gäller att våga ta beslutet vid rätt tillfälle. Våga och orka. Mod att tro på sig själv och inte brottas ner av sina egna och andras motargument.

Ovanstående gäller förstås i många situationer. Bland annat för dem som bor i länder där det är krig.

För man flyr inte lättvindigt, oavsett om det handlar om krig eller andra situationer. Man gör inte det. De allra flesta göra inte det.

Och jag tänker på alla dessa modiga människor, dessa viljestarka modiga människor, som vågar och orkar ta de där jobbiga besluten, när de inser att nu måste de, nu måste de verkligen. Jädrar vilket mod.