Idag har barnen studiedag/a-dag/ingen skola.
Jag är sjukskriven. Bara på eget initiativ än så länge. Jag försökte ringa vårdcentralen för en läkartid för att kunna bli sjukskriven ”på riktigt”. Men jag ringde för sent och dagens ”akuttider” var slut. ”Ring igen imorgon bitti klockan 8.”
Och jag sjunker. Har tappat all kraft. Orkar inget. Orkar inte tänka. Alla saker känns oöverstigliga.
Min jobbdator hittar inte nät. Ger nåt felmeddelande om något nätverkskort. Och jag ser en oöverstiglighet, i form av att vara tvungen att bege mig till Malmö om jag blir tvungen att jobba, för att lösa en fysisk sak med kort till datorn. Och det känns som en omöjlighet. Jag som knappt klarar att tänka.
Döden och sorgen.
November (fast nu är det december, men november var tung).
Och så skolstrul på det.
Och ensamheten. Ensamheten. Klara av allt på egen hand.
Nä, det är inte konstigt att jag går omkull. Inte alls.
Fast jag är rädd att inte få godkänd sjukskrivning. Och det är jag som måste bära upp allting.