Rädslan är det som tar kål på mig.
Jag har varit hos sjukgymnasten idag. Jag har svarat honom att det känns bättre. Jag har berättat om kinderna och käken och att det lättar av massage och att jag tror att det kanske kan bero på oro och spänning, och han hade ingen invändning. Och han har tittat på när jag gör ryggövningen och sagt att det ser bra ut och jag ska fortsätta göra den. Och fortsätta promenera och röra mig. Och att det är okej att jag går på min massagetid nästa vecka men att det gärna får vara lite försiktigare massage i ryggslutet, för det är där han tror det kommer ifrån. För han tror att det handlar om en svullnad vid en disk i ryggraden.
Och de där orden ger mig stora självan. Jag vet, det är inget konstigt och inget farligt – väl? Men jag får ångest. Ångest av vad som kan gå fel. Jag blir rädd för allt jag kan göra fel. Rädd för att bära pelletssäckar och ved. Rädd för att stå fel, gå fel. Rädd för att ta mina spontana dansutsvävningar till musik här hemma i vardagsrummet. Rädd att sitta för mycket. Rädd att göra fel hela tiden oavsett vad jag gör.
Ångesten gör mig rädd. Rädslan gör mig försiktig. Och så är de onda cirklarna igång.
Jävla skitångest. Jävla rädsla.